TesseLito

Jo, juste. Jag blir kvar här tills på tisdag istället. Jag är nöjd då jag kan fullfölja mina planer istället. Jag ska försöka ta mig upp tidigt och packa. Därefter kan jag på lukten bedöma att det är dags för mig att ta en dusch. Sedan ska jag ta en promenad och uträtta ett hemligt ärende. Sedan ska jag knata vidare till ett köpcentrum och göra av med lite mer pengar. Imorgon är även Jonathans sista dag här så jag måste åka och säga hejdå. Det är inte lätt att kommunicera med folk utan telefon. Jag jobbar på det där med att telepatera (stavning?) men hittills har jag inte lyckats speciellt bra.

Nu ska jag och min elefant gå och sova. Förhoppningsvis är min huvudvärk borta tills imorgon.

Godnatt gott folk! <3

Jag är dunderförkyld pga Stephanies dumma fläkt! Den har gjort mig jättesjuk och det känns för tillfället som att jag har en elefant sittandes innanför pannbenet. Snabeln hänger ut genom näsan och gör det svårt för mig att andas. Han bjöd mig även på en huvudvärk som vägrar att släppa. Lite synd är det faktiskt om mig.

På fredagen blev jag hämtad av Stephs hostmom för att jag skulle få slippa gå i regnet. Inte för att det spelade sådär överdrivet stor roll då jag redan gått 20min i ösregn. Snacka om att jag såg ut som en blöt katt när jag kom fram! Vi torkade mig med hårfönen och begav oss sedan ut på jakt efter en present till hennes hostmom som fyllde år kommande dag. Därefter rullade vi vidare till vårt au pair möte. Som jag tidigare skrev så ryktades det om Glass-Party, så vi hade höga förväntningar vad gällde detta möte. Glassen levde upp till förväntningarna och som två tjocka ungar gluffsade vi i oss det vi fått på tallriken. När mötet var slut och vi pratat sönder alla så lurade vi med oss några till bowlinghallen. Som vanligt så ägde man ju, jag vann båda gånger och därefter blev jag less och började köra med vänstern istället. Jag lyckades få ned en strike med min vänster och jag kan ju även nämna att jag inte kom sist - trots att de andra använde sig av sin rätta hand. Då vi alla gått med på att bjuda vinnaren på en drink, stod det plötsligt en rosa-grön drink framför ögonen på mig. Dock var det inte lika roligt när vakten, större än ett hus, dök upp bakom axeln och "skulle kolla läget". Hejdå häftiga drink, inte ens en klunk hann jag med!

Efter natten var jag döende då jag frös som en liten gnu hela natten lång. Jag hade dock inte tid med att vara sjuk så jag plågade mig upp för att ge hennes hostmom en kram och ett litet leende. Jag kunde ju åtminstone låtsas att jag tycker det var kul att få medverka på hennes stora dag. Därefter blev det gym, trots att ingen av oss egentligen ville gå. Jag var glad då alla mina killar var där. En av dem är så snygg att jag seriöst inte vet vart jag ska ta vägen. Den andra är sådär söt så man inte kan sluta titta. Tragiskt nog känner det tydligen varandra, varför är det alltid så!? Den tredje är ingen snygging, men superrolig - så vi befann oss större delen inne på hans kontor och pratade skit. Han försökte även hjälpa mig med mitt medlemsskap då jag kommer att byta gym i och med flytten.  Det tog emot att lämna gymmet då det troligtvis var min sista gång där.. folket är helt underbart. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte..

Sedan blev det middag med en kompis som fyllt år, han fick ett kort som löd; Im soooo excited about your birthday. I could just .. FART! It didn't make sense at all men jag får väl ta på mig den. Jag skulle gå och köpa ett kort men blev lite stressad. Av misstag tog jag fel kort så jag blev lika chockad jag när han öppnade kortet. Vi hade stått i timmar för att hitta det rätta och så blev det pannkaka för att jag inte jobbar bra under stress. Efter middagen begav vi oss till stranden, lallade omkring och bara njöt. Sedan blev det rally hem då Steph började jobba. Vi kollade på film och jag var gullig och hjälpte henne med ungarna. Hennes föräldrar ramlade bokstavligen innanför dörren runt 4 och då fick vi äntligen gå och sova. Jag hade lärt mig min läxa den här gången och sov med en t-shirt, hoodie och två täcken. Jag kan meddela att jag fortfarnade frös och var om möjligt, ännu sjukare på morgonen.

Idag, söndag har jag bara gått runt och tyckt synd om mig själv. Vi mötte upp Jonathan igen (han var mannen som fyllde år btw) och det blev lite shopping. Jag hittade ett par jättefina skor och en scarf. Jag har aldrig betalat så mycket för en scarf i hela mitt liv och ångesten sitter fortfarande i vill jag lova. Dock var det rea på både skorna och scarfen så jag tycker fortfarande att jag har gjorde ett bra jobb på min shoppingrunda.

Jag ska precis bege mig ut i regnet för att ta tåget till mina gamla trakter. Steph är ledig så vi ska till gymmet och sedan fira en kompis som fyller 21. Därefter har vi vårt au pair möte och jag har hört rykten om att det ska bjudas på glass - det kan jag ju inte gå miste om! Trots att jag inte tillhör gruppen längre så tänker jag smita dit och gluffsa i mig lite glass. Natten kommer att spenderas hos Steph så ni får en snabb uppdatering nu och sedan får ni vänta tills på lödagkväll eller söndag.

Nu måste jag kila så jag inte missar tåget, sköt om er gott folk!

PussPuss

Dumma, dumma studsmatta! Den står där och skriker åt mig att jag ska komma och hoppa. Jag är en svag människa och har nu varit och studsat två gånger då jag inte kunde ignorera den längre. Den är enorm, vet ni vad det innebär för mänskligheten? Jag kan göra allt och lite till på den. Efter första omgången fick jag ont men jag intalade mig själv att det var värt det, för det är det ju? Nu ligger jag på golvet, tycker synd om mig själv och vet inte vart jag ska ta vägen. Dumma rygg som vägrar bli bra! Nu är det krig, mig själv vs min rygg. Vi tycker inte längre om varandra och jag har nu officiellt gjort slut med honom.

Jag kan tyvärr inte förklara detta dilemma. En vanlig människa skulle låta bli att studsa, för det är inte ens lite värt smärtan. Men jag kan bara inte låta en studsmatta stå mitt framför ögonen på mig och inte hoppa? Det är som att säga till en 4åring att tomten inte finns.. man gör det helt enkelt inte! Nu när jag sitter här och har fått smaka på min egen medicin så kan jag ju inte påstå att jag blivit mycket klokare. Jag vet mycket väl att jag kommer klättra upp på den där jävla mattan imorgon också, svett och tårar - det är kärlek det!

Godnatt folks!

Gott folk, vet ni vad jag precis insåg? Jag smet ut till köket för att kirra något att äta och får då syn på en studsmatta utanför fönstret!? Alltså, glöm det jag sa om min rygg, den kommer inte vara tillbaka till det normala på ett bra tag. Här ska det hoppas!! Förra sommaren bodde jag i princip på Niklas studsmatta. Ni förstår inte, det här är som julafton för en 5åring. JAG ÄR LYCKLIG!!

Med tanke på att man haft ett fullspäckat schema varje dag så är det här himmelriket. Att få sova hur länge man vill och sedan bara sitta och hänga på msn, lyssna på musik och göra ingenting. Det var ett bra tag sedan sist och visst blir det tråkigt i längden, men nu handlar det endast om fyra dagar - som jag ska njuta! Då kvinnan i huset har 53654 regler så vågar man ju inte pilla på något. Chansen att jag glömmer någon av reglerna är ganska stor. Dessutom har jag inte vågat ta mig ut ur rummet då hennes tjocka katt smyger omkring och väntar på att få sätta klorna i mig. Nämnde jag att jag inte gillar katter? Opålitliga är vad de är! Dessutom hårar de som sören....

Min rygg håller för övrigt på att gå av, den här sägen var ingen höjdare. Jag har nu hängt upp-och-ned i säkert en kvart och ryggen börjar äntligen att gå tillbaka till det "normala".  Skönt att man har en bra ursäkt, då behöver jag inte ha dåligt samvete när jag mot kvällen inser att jag endast legat i sängen hela dagen, kollat film och gjort ingenting. Skönt!

Nu har jag precis lämnat familjen och därmed pussat på mina bebisar en sista gång. Fan av de ska vara så söta. Jag kommer helt klart sakna dem! De har nu ritat varsin tatuering på mina armar och tro mig, ni vill inte se hur jag ser ut. Förhoppningsvis kommer jag att se dem igen då jag inte befinner mig alltför långt bort, men det kommer ju aldrig bli riktigt samma sak.

Idag följde jag med familjen till stranden, eller det var åtmintone ursprungsplanen. Jag hade fått stränga order från grandma att svänga förbi för ett hejdå, så det var ju lika bra att lyda. Jag älskar grandma och grandpa, jag står dem så nära att de skulle kunna vara min riktiga släkt. Tiden flög förbi och det blev inte mycket till strand för min del. Vi pratade oavbrutet i fyra timmar och de dumma katterna som aldrig hälsar på "främlingar" (dvs folk som inte är inneboende) skulle självklart komma krypandes upp i mitt knä. Jag är livrädd för katter, jag tycker inte ens om dem lite och mig ska de minsann komma till? Hur som helst, grandma började visa sina skillade talanger vad gäller det svenska språket och jag måste säga att jag är imponerad. De är svenskar från grund och botten men de har inte pratat svenska sen flera flera år tillbaka. Vi pratade om svensk julafton och om våra traditioner. Dessutom pratade vi om min nya familj och min nuvarande. Jag fick åtminstone några svar som lättade på mitt hjärta. Därefter fick jag en Harry Potter bok i avskedspresent samt alla kontaktuppgifter. Om något skiter sig så var jag alltid välkommen att bo hos dem, vilket känns skönt med tanke på min otur som ständigt förföljer mig.

Nu sitter jag här hos en lcc, hon verkar lite knasig men jag klagar inte. Tydligen har man gångavstånd till ett köptcentrum och dessutom en mysig park runt hörnet. För att inte tala om att jag har TV på rummet, internet och två söner att flirta med. Självklart har människan en katt också, så jag lär väl inte spendera alltför mycket tid i huset. Jag stannar här till på söndag och då får jag äntligen komma till min nya familj.

Nu ska jag gå och sova då jag börjar få kramp av att skriva från Ipoden. Vi hörs imorgon älskade människor.

Idag, tisdag åkte jag in till city med mig själv och min ipod. Shoppade det sista innan hemfärden och köpte lite presenter till släkten. Jag stressade runt som en galning för att hinna med tåget tillbaka. Hittade min framtida man i en butik, världens gulligaste men honom lär jag ju inte prata med igen. Jag hann hur som helst med tåget, även om jag fick springa den sista biten. På vägen hem plockade jag upp min egendesignade tjocktröja. Det står East Northport på ryggen med ett litet tryck, sedan står det Long Island på ärmen. Jag är nöjd, den är sjukt ball! Sedan bar det av hemåt.

Mina ungar springer och kramar mig och talar glatt om för mig att de har städat upp i mitt rum då det var stökigt. Jag som hade packat ned i stort sett allt förstod inte riktigt vad de pratade om. De sprang glatt ned och visade mig vad de åstadkommit. På dörren satt först en lapp "We're sorry that we played dress-up in your room while aunt Marnee went potty! Detta gjorde ännu mer att jag inte ville öppna dörren, detta kunde ju inte båda gott? Mina kläder låg överallt och mina tjejer hade försökt hänga upp kläderna på galgar igen. Det hände trosor, vantar, klänningar - allt på dessa galgar. Hälften hängde inte ens upp då jag antar att de små liven har haft svårt för att nå upp till stången. Förklaring:
"We didn't want you to leave, so we put everything back. See, your shoes are over here, and your dress is hanging from there .. we couldn't reach but that's where you're supposed to keep your lotion ...." -3-åriga Grace ger sin söta förklaring. Jag blev glad och började genast göra rum för både Grace och Chloe i min resväska.

Medan jag packade ned allt igen började Chloe anävnda min lotion. Hon var helt vit över hela kroppen och tyckte självfallet att hon gjort ett ytterst bra jobb. Grace däremot började istället bli frustrerad då jag återigen tryckte ned mina saker i väskan. Ungarna var sådär söta som gör att man inte vill åka hem, världens bästa helt enkelt. Jag fick stränga order om att dela med mig av min mat, så vi satt och åt tillsammans i mitt rum, målade och hoppade i min säng. Vi kollade även på lite bilder och njöt av den sista tiden tillsammans.

Ikväll, för ca två timmar sedan fick jag ett besked som vände hela min värld upp-och-ned ännu än gång. Familjen som jag blev matchad med tidigare, den där perfekta familjen ni vet? De hade ångrat sig och ville att jag skulle komma ändå, trots att jag bara kunde stanna i tre månader. En timme innan min transition-tid var över så ringer hon. De har fortfarande inte löst situationen med bilen men hon och Emily ska gå och kolla på bil nu i helgen och därmed köpa en bil till mig. Förutom att familjen har gott om pengar, har massa kontaker med kändisar i L.A så verkar de verkligen vara världens skönaste familj. Det som är bra är att jag redan träffat dem då det är så svårt att dömma någon utöver ett enstaka samtal. Hon sa att, jag suger på att översätta så jag drar det på engelska. "We're in this together, we're gonna figure something out. We want you and we're gonna have the best time ever"..

Imorgon ringer jag och tackar ja och därmed är det klart, jag blir kvar till december. Jag som var sjukt inställd på att åka fick det återigen tufft. Men jag kan inte tacka nej till detta, det kommer jag ha ångest för resten av mitt liv. Jag menar, är det inte som jag tänkt mig så tar jag mitt pick och pack och åker hem. Det handlar om 3 månader, vilket inte är lång tid alls. Så gott folk, vi ses i december istället!! =)=)=)=)

Det blev lite bråk när jag kom hem, då jag inte hört av mig. Undra varför då kärringen tog ifrån mig min mobil sekunden jag skulle gå ut genom dörren och påbörja min semester. Vi argumenterade och hon hade inte ett skit att säga till om. Hon måste vara dum på riktigt, en riktig jävla bitch är vad hon är. Ni som tycker jag har attityd, ni skulle se henne. Det värsta är att hon inte ens har något rätt att ge mig sådan attityd då allt detta är hennes fel. Hon och hennes familj får precis vad de vill, kan hon inte bara vara trevlig de sista dagarna då? Jag är så trött på detta drama, så fort man ska byta familj/åka hem så är man som en helt annan person? Familjen blir som monster och man blir behandlad som om man vore en kriminell galning som gjort inbrott i huset och dessutom bestämt sig för att bo där ett tag. Förutom attityden hon hade så verkade hon ju vara för blond för att ens prata med mig. Allt hon kunde säga var "det är lögn, det är inte sant" osv osv. Hög nivå på en diskussion med andra ord, inte lätt att argumentera. Jag tog emot större delen av skiten, även om jag lackade satan några gånger. Därefter gick jag ned och började räkna på vilken vägg jag först skulle slå sönder.

Måndag och tisdag fick jag åtminstone ledigt så jag kunde fixa allt jag ville få fixat. Eftersom jag endast hade valmöjligheten att åka till Texas igen insåg jag att jag verkligen kommer att åka hem. Jag avslutade mitt bankkonto, gick till gymmet en sista gång (fick se den äckligt snygga killen som jobbar där, han är såååååå snygg!!!!). Väl hemma igen fick jag en dörr slängt i ansiktet och man kunde ju fråga sig vad jag gjort denna gång? Tydligen så får jag inte prata med min mamma över skype då hon, som kan så mycket svenska, tyckte jag pratade massa skit om henne och hennes familj. Jag som snällt satt och pratade med min mor om vad jag ska börja dansa, hur jag ska göra med universitet osv. Jag finner inga ord längre, ta mig härifrån?

Jag försökte dra ut på tiden då luckan upp till vinden stirrade argt på mig. Jag visste att jag måste upp där och klättra och, utan att bryta alltför många ben i kroppen, även få ned mina stora resväskor. In kom jag med den stora stegen, hade ned allt som kom i min väg och placerade den under luckan (som fortfarande stirrade argt). Jag lyckades ta mig upp och försökte hålla mig till plankorna. Trampar man utanför så faller man rakt igneom taket och det var inget jag hade planerat. Jag blev fast där uppe ett tag då jag insåg hur långt ned stegen var. Jag trodde seriöst att jag skulle bli sittandes där tills någon annan kom hem igen - även om jag tvivlar på att mamman ens skulle hjälpa mig ned. Hur som helst så tog jag mod till mig och lyckades få ned båda mina väskor och mig själv. Jag överlevde och kunde nu börja packa.

Jag älskar att packa, jag stannade uppe halva natten för att packa. Det är så kul, åtminstone när man inte behöver oroa sig för om man har glömt något.

Bussen höll på att åka utan Steph och jag var för hungrig för att ens inse att jag hade tappat bort min vän. Hon gick och köpte mat i sista sekund och kom tydligen inte tillbaka. Hon hann dock med bussen och satt och tjatade hela resan; "jag kan inte förstå att du seriöst tänkte åka utan mig..". Med en närmare eftertanke var det ju ganska elakt av mig, men jag var hungrig och hade inte ögon för något annat än min macka.

Vi anlände mitt i smeten och var plötsligt omringade av de bästa butikerna. Det gick inte att motstå så vi började vår shoppingtur redan där, med all packning på släptåg. Därefter insåg vi att det var en bra bit att gå för att komma till vår sovplats. Det resulterade i att vi båda blev riktigt griniga då vi fick kämpa oss fram i värmen med packning samt allt vi shoppade. Vi gick därefter ut och åt middag, dyrt men gott!

Dag två spenderades på stranden, även om vi bestämde oss för att ta en lång sovmorgon. Eller okej, vi bestämde oss inte för det, vi vaknade bara inte av alarmet. Det var varmt och sandigt. Jag hatar sand. Den är överallt och sitter som klister på en. När folk dessutom ska köra rally-kaj när de går förbi så blir det ännu mer sand att handskas med. Vattnet var jättesalt och jag började självklart med att få det i ögonen. Jag var beredd på att börja gråta men bestämde mig för att låta bli då mina ögon redan var röda som det var. Vågorna var enorma och jag hade sjukt kul, även om det innebar en del uppoffringar från mina ögons sida. De körde sedan igång med någon air-show och jag trodde först att vi skulle bli dödade av terrorister. Det lät så mycket att jag bara ville gräva ned mig i sanden. Jag som blir rädd av ljudet som brödrosten utger när mackorna är klara tål inte riktigt denna volym. Kvällen bjöd på lite mer shopping. Jag virade en schal runt kroppen och begav mig till alla möjliga butiker. Träffade världens skönaste bög som tyckte jag skulle ge mig in i stylist-branchen. Han trodde jag jobbade med det redan och tänkte fråga om jag ville hjälpa honom med hans företag. Allt detta pga en schal, som virats lite slarvigt och därmed ett bälte för att hålla det på plats. Jag blev glad och han var helt fascinerad och dök upp ett antal gånger för att tala om hur amazed han var.

Dag tre lyckades vi komma iväg hyfsat tidigt så vi låg och stekte på stranden hela dagen. Steph köpte lite drinkar så även jag kunde njuta av semestern, trots den dumma 21-gränsen. Väl tillbaka i rummet fick vi oss ett gott skratt då Steph var röd som en kräfta. Endast i ansiktet, det stället man helst av allt inte vill bränna. Jag gick för en massage, rygg och fötter. Jag tror fortfarande att något inte står riktigt rätt till i min rygg, det gjorde lite väl ont den där massagen. Vi begav oss sedan till tivolit så jag kunde få åka min karusell. Därefter gick vi till ett stort gambling ställe men Steph förstod inte det roliga och satsade endast 5 dollar, tröck på lite knappar och drog mig sedan ut från stället då hon blev arg på maskinen som lurat henne på pengar. Därefter blev det en mysig middag på ett ställe som hade världens godaste mat.

På väg hem fick jag besked av min "perfekta familj" att de inte kunde anställa mig. Återigen dök den dumma åldersgränsen upp i bilden. Familjen skulle hyra en bil åt mig men jag måste vara 21 för att köra den. Dumma, dumma regel som förstör mitt liv här i USA. Jag blev lite deprimerad men samtidigt glad då jag började tänka på att jag faktiskt kommer att komma hem inom kort. Tankarna tog över och jag var plötsligt inte trött längre. Jag låg och tänkte på allt smått och gott hemma som man faktiskt saknar när man tänker efter. Typ vänner och sånt där oviktigt ni vet? höhö. OBOOOY, min egna säng och att bara kunna få känna den där riktiga hemma-känslan igen. Jag låg vaken, klockan blev 2, tankarna fortsatte och den blev 3. Jag läste, klockan blev 4. Jag började träna i Stephs rum och hon blev sådär lagom grinig. Jag fortsatte träna ändå och bestämde mig sedan för att ringa min mamma. Jag fick äran att sitta i ett rum med massa spindlar då resten av huset låg och sov, samtalet blev inte så långvarigt. Klockan blev 6 och jag tittade nu på TV istället, Steph mumlade något hotfullt som jag valde att ignorera. Klockan blev 7 och jag bestämde mig för att ändra alarmet från 8 till halv 8, då jag inte orkade vänta längre. Jag kunde inte somna och allt jag kunde tänka på var att få komma hem. Jag har ingen som helst hemlängtan, men när jag väl insåg att jag ska få komma hem så börjar man verkligen inse vad man inte har här borta. Jag somnade 5 minuter innan alarmet gick igång, tydligen klickade Steph bort det och vi vaknade runt 11 - vilket betydde att vi missat tåget. Det hela slutade med att vi latade oss hela dagen och åkte istället iväg på kvällen. Vi skulle till Michelle över helgen. Planerna var att vi skulle chilla galet på stranden men det blev shopping, lite alkohol och en jävla massa prat istället.

Semesterveckan slut och ingen ångest för att man måste jobba igen. Jag är ju fri, fri som en fågel och slipper dessa gnälliga ungar.

Okej, snart spricker jag! Jag vet inte längre om min hjärna, kropp eller själ klarar av denna berg-och-dalbana. Ena dagen känns det som att världen håller på att gå under och nu plötsligt känner jag mig som världens lyckligaste. För tillfället skulle jag kunna stanna resten av mitt liv i USA, ungefär så är känslan. Tänk er att ni får ett beslut som krossar erat hjärta. Du kan inte riktigt avgöra om beslutet var förkrossande eller om det faktiskt var för ditt eget bästa. Du kan heller inte avgöra om du kan ta detta beslut med lättnad eller om du ska gråta en skvätt först. Därefter dyker världens bästa familj upp, VÄRLDENS coolaste och världens rikaste. Pengar ska aldrig styra ditt beslut och pengar ska heller aldrig blandas in för mycket i din vardag då det oftast resulterar i problem. Pengar är skit med andra ord, beroende på hur man ser på det hela. Hur som helst så är den tragiska sanningen att pengar gör folk lyckliga, pengar gör livet enklare och pengar får dig ibland att fatta fel beslut. Pengar styr vare sig vi vill eller inte, men jag tänker fortfarande neka till att det är något jag tycker om. Ni förstår säkert inte ett skit av vad jag pratar om, men det viktigaste är att jag förstår.

Jag och Steph åker in till city och shoppar en massor. Jag är lycklig för jag har världens ballaste skor. Hon är lycklig för hon lyckades möta en kompis från sin lilla stad hemifrån (de gick även i samma klass) Vi lyckades med andra ord befinna oss på exakt samma plats, vid exakt samma tidpunkt - plötsligt känns NY inte så stort. Nöjda och glada skuttar vi på tåget som ska ta mig till min eventuella framtid. Jag är nervös, jag börjar bita på naglarna vilket jag inte gjort sedan ....jag var liten?

Tänk er att ni möter världens coolaste mamma, som dessutom har världens sötaste dotter. Tänk er Gillmore Girls och ni förstår vilken underbar relation dessa varelser har till varandra. De visade Steph huset och hon var redo att flytta in. Jag vet inte hur många gånger hon nämnde ordet avundsjuk, jag vet heller inte hur många gånger hon stod och stirrade med öppen mun. Vi beskrev husen vi bodde i nu, liknelsen blev tillslut; vi bor i ett garage. Världens ballaste mamma tog oss sedan till en dyr restaurang och det slutade med att vi hade lite av allt möjligt på bordet. Inte behövde vi betala inte. Vi pratade, vi skrattade, allt verkade bara för bra för att vara sant. Därefter kom tre andra av mina kompisar eftersom de lovat att plocka upp oss. De slog sig ned, vi alla pratade och mamman tyckte att vi alla var så söta. Au pairer är något nytt för henne och hon var helt exhalterad. Hon ville anlita oss allihop. Därefter klämde vi alla in oss i hennes bil då vi skulle äta glass. Hon och dottern diskuterade vilt om hennes beslut att ta drive-trhu, inge vidare smart då vi nu satt 5 tjejer i baksätet. Återigen kan ni tänka er Gillmore Girls, ni vet när mamman och dottern diskuterar något och vi som åskådare bara ler för full muggar. Relationen är en sådan vi alla drömmer om.

Jag pratar bara en massa skit då klockan är på tok för mycket för att jag ska kunna blogga och dessutom veta jag bloggar om. Jag kände bara att jag var tvungen att ge er en inblick i vad som händer och sker. Jag åker iväg till Atlantic City imorgon och vet inte om jag kommer att ha tid för bloggen den närmsta veckan. Jag kommer defintivt att säga ja till den här familjen, så det är bara att hoppas på att även de säger ja. Det kändes bra och alla mina kompisar har redan börjat fira för min skull. Jag däremot vågar, som vanligt, inte hoppas på för mycket då detta skulle ta knäcken på mig om jag får ett nej och redan är inställd på ett ja. Jag är rädd att om det är så bra som det verkar, då blir jag nog kvar i USA längre än tre månader ..
Hennes son som kommer hem ser för övrigt bra ut, jag kanske ska passa på och gifta mig när jag ändå är här? Då kommer jag definitivt inte hem på ett bra tag.

Nu ska jag packa och försöka sova. Jag känner mig som ett barn på julfton, helst av allt vill jag bara springa runt i huset och skrika av lycka. Jag hoppas det här löser sig, jag har ju haft lite oflyt med mitt år och kan behöva det här. Aaaaaaaaaaaah, GODNATT =D=D=D=D=D=D=D=D

Dumma ungar, måste de vara världens gulligaste nu när det är min sista "jobbdag"?? Till och med Grace var världens gulligaste och talade om hur mycket hon älskade mig, mamma och pappa. På senare dagar har hon varit lite anti-Terese och det har gjort ont i hjärtat. Man får ta mycket skit från barn ibland då deras ärthjärnor inte förstår att det de säger faktiskt sårar. Hur som helst så talade hon nu om hur mycket hon faktiskt älskade mig och sedan somnade hon i knät på mig. Chloe var lika söt som alltid. Addison, som till största delen är a pain in the ass, var helt lugn och bråkade inte alls med mig. Troligtvis för att hon var sjuk och inte mådde så bra, men man får ju passa på att njuta då hon annars gör allt för att göra mig arg. Dumma, dumma ungar som ska vara världens bästa .. Nu gör det ont i mig på riktigt, jag vill inte lämna mina babes!! Å andra sidan så kommer man ju inte ifrån vardagen då de är gnälliga, får precis som de vill och bara är allmänt jobbiga. Vissa skulle säkert säga att det är barn i allmänhet, men jag tror Steph och min kära mor kan intyga att dessa barn inte tillhör den kategorin. De är jobbigare än de flesta ungar jag stött på, det vill jag lova!

Jag har nu suttit och varit olaglig då jag laddat ned en jävla massa låtar. Dessutom har jag laddat ned Twiligt och några avsnitt från Two and a half men .. Ajjabajja Terese! Nu ska jag gå och ta hand om fyllona, en kille ramlade precis in hahaha. Roligast av allt är att han ber lilla mig om hjälp och grabben är i size elefant. Önska mig lycka till..

Jag blev, en dag efter att mina två veckor i transition börjat, matchad med en ny familj. Familjen har en 15 årig dotter och jag insåg att det skulle vara galet najs att byta ut mina tre monster mot en 15 åring. Jag åkte dit igår för att träffa mamman. Med lite hjälp från en kompis (jag fick låna hennes GPS) så tog jag mig dit utan problem. Familjen bor 30 minuter ifrån mitt nuvarande hem och de bor även i ett palats. Huset var så sjukt fint och jag vet knappt vart jag ska börja! Jag kom dit och möttes av hennes två små skällande hundar. De såg ännu mindre ut i jämförelse med huset. Hon visade mig runt och det visade sig att "mitt rum" befann sig på nedervåningen, där även mitt egna gym och badrum befann sig. Jag behöver väl inte nämna att de har städare, folk som leverar vin, folk som tar hand om lakan och skickar iväg annan tvätt eller att de har en personlig kock som kommer över lite då och då bara för att det är trevligt?

Dessutom har hon två söner, 20 och 23 år gamla. Den ena bor i Los Angeles och jobbar för Maroon 5, hur sjukt är inte det!? Den andra kommer hem snart och ska börja plugga i Boston. Han ringde förövrigt när jag var där och fick höra att jag var svensk "åh, en blond tjej med blåa ögon, naajs" haha. Jag kan ju inte riktigt neka till påhoppet, även om jag inte håller med om att alla svenskar ser ut så. Mamman är skild och bor numer i det enorma huset tillsammans med sin dotter, Emily. Hon behöver någon som kan finnas där samt köra henne till ställen. Mamman driver sitt egna företag och kommer inte att ha tid för att vara där ständigt då det håller på att växa. Hon sa att jag fick åka hem i december om jag ville och allt verkade fungera enligt min uppgjorda plan. Nu återstår det bara att se om jag och Emily kommer bra överens och sedan måste jag väl även ställa lite frågor så jag vet hur allt kommer att fungera. Jag ska troligtvis åka och träffa dem imorgon (söndag) och därefter får vi väl se vad som händer. Jag tror dock inte att jag kommer att leta efter en annan familj, passar den här inte mig så åker jag nog hem istället. Mamman sa även detsamma, passar vi inte så kommer hon inte att leta efter en annan au pair. Jag får väl känna mig lite speciellt, hon är ny inom programmet och blev matchad med EN au pair, vilket  blev moi =)

Jag ger er en uppdatering så fort jag vet något mer . Nu ska jag återgå till min verklighet här borta då jag börjar jobba om en timme. Lördagskvällar, vilken favorit! Förhoppningsvis kommer Stepg över och vi ska då kolla Happy Feet, moaha.

Btw så bokade vi vår resa nu i sista sekund. Vi åker till Atlantic City på måndag och stannar tills på torsdag. Därefter bor vi hos en kompis över helgen här i NY då hon bor nära en jättefin strand. Sedan är planen att vi ska spendera hela söndagen inne i city och bara shoppa som galningar. Najs, välbehövd semester och kanske även min sista vecka i USA? Time will tell.

Jag ska försöka skriva ned vad som hänt utan att låta alltför arg. JAG ÄR SÅ SJUKT LESS PÅ MÄNNISKOR SOM INTE KAN VARA ÄRLIGA. JAG SKA SLUTA LITA PÅ FOLK OCH ALDRIG MER SKA JAG BEHANDLA ANDRA SÅ SOM JAG SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD DÅ DET ÄR REN BULLSHIT. JAG SKA STÄNDIGT VARA PÅ MIN VAKT OCH JAG TÄNKER ENBART VARA MIG SJÄLV. HUR I HELVETE KAN FOLK STÅ UT MED SIG SJÄLVA. VI LEVER I EN GRYM VÄRLD OCH ALLA VERKAR VARA EGOISTISKA I GRUND OCH BOTTEN, JAG KANSKE SKA BÖRJA TÄNKA PÅ MIG SJÄLV OCH ENDAST MIG SJÄLV FRÅN OCH MED NU!?!? Sådär, nu känns det bättre .. ska vi ta och börja från början kanske så ni där hemma hänger med?

Jag vaknar upp och tror att det är en helt vanlig dag, vilket det var fram tills det blev kväll. Min hostmom bad om ursäkt för att hon betett sig konstigt och förklarade sedan varför. Tydligen har min familj inte tillräckligt med pengar och de måste därför avsluta sammarbetet med Cultural Care - vilket betyder att jag måste lämna familjen snarast. Till en början blev jag ledsen då jag vet att man enbart har två veckor på sig att hitta en ny familj, annars blir man hemskickad. Jag som inte vet om jag är redo för att byta familj ännu en gång började därför tänka på att åka hem till Sverige istället. Jag vill inte hem, jag vill helst av allt stanna i New York även om jag är sjukt trött på au pair livet just nu. Det som gjorde mest ont var nog att beskedet kom så plötsligt och två veckor blev helt plötsligt som en fis i rymden. Hur ska jag hinna med allt jag ville göra innan jag åker hem? Tankarna for i huvudet och tårarna sprutade. Nu ljög jag, men ni fattar poängen. Tufft var det och det slutade med att jag, Stepg och Jonathan drog oss ned mot vattnet och satt och spottade kärnor i vattnet. Jag spottade dock på gräsmattan då jag inte kan spotta så långt. Där satt vi och jag kände mig helt tom. De båda åker hem i september, men vem kunde ana att jag skulle åka hem innan dem?

Efter många funderingar började sorgen övergå till ilska. Familjen här har varit underbar, inget snack om saken. Dock är det mycket man stör sig på och mycket man hinner inse att man skulle kunna klara sig utan. Att ta hand om tre ungar (som aldrig lyssnar och som ALLTID får som de vill är inte lätt vill jag lova). Vad jag försöker komma fram till är att jag utan tvivel skulle klara mig utan den här familjen. Det enda som gör riktigt ont är tanken på att inte få träffa Chloe, hon är som den lillasyster jag aldrig fick. Om jag fick skulle jag inte tveka på att ta med mig henne hem, men jag tror att det är olagligt? Skulle jag göra en plus och minus lista så skulle minus-listan helt klart vara längre än plus-sidan. Det är något man försöker att undvika att tänka på när man vet att man har några månader kvar. När jag nu fick beskedet om att jag bara har två veckor kvar börjar man inse att familjen nästan gjorde mig en tjänst. Det ska bli skönt att slippa det här, ett halvår var lagom liksom.

Det som gör mig arg kommer här:
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i familjens beslut. Jag är nästan säker på att jag inte gjort något fel (jag menar ungarna är ju vid liv!?). Jag vet även att familjen har haft en hel del au pairer på sista tiden och oftast har de upptäckt "felen" vid ett tidigt skede. Det känns som att jag varit här för länge för att de skulle inse efter ett halvårs tid att jag inte är bra för barnen. Därför började tankarna istället att klamra sig fast vid det här vad gället pengar. Jag tror att det här är ett billigt sätt för familjen att ta sig ur hela programmet, även om det är grymt elakt mot mig. Egoister i grund och botten, eller hur var det nu? Eftersom de har tjatat på mig om att förlänga mitt år så tror jag faktiskt att jag kan ha rätt. Senaste gången de nämnde förlängning sa mamman "åh, jag hade hoppats på att du inte skulle säga nej för då måste vi be dig åka en månad tidigare då den andra au pairen kommer att komma i december". Att jag skulle åka en månad tidigare skulle i princip innebära att familjen får betala Cultural Care för den här månaden samt att de förlorar kredits (vilket också är pengar). Det här handlar om kanske 4000 kronor som de måste betala för mig, trots att jag inte är här. Dessutom kommer de att få betala avgifter för den nya au pairen och därefter tillkommer även hennes lön. Mycket pengar med andra ord, enklast hade ju varit om jag hade förlängt mitt år? Nu återstår bara det faktum att jag inte har en aning om det faktiskt är såhär det ligger till, jag kan lika bra ha helt fel. Dock känns det hela väldigt skumt. Jag är medveten om att de ha haft tajt om pengar på senare tid men man kan ju undra varför detta beslut kom bara någon vecka efter att jag beslutat mig för att inte förlänga?

Nu tror jag att jag på riktigt ger upp. Det här året har varit sjukt utmanande och jag tycker personligen att jag har växt som individ. Jag har även insett att jag är starkare än jag först trodde. Nu orkar jag inte vara stark längre, det tar på krafterna och jag har ingen ork till allt detta. Jag förstår inte och jag vet inte om det är meningen att jag ska förstå. Jag vet heller inte om vi talar sanning eller om det bara är en skön bortförklaring. Allt jag begär av folk är att de ska vara ärliga och om detta nu innebär att sanningen kommer att svida så får det vara så. Jag vill inte ha en fet lögn kastad i ansiktet på mig. Nu drar jag troligtvis (och förhoppningsvis) förhastade slutsatser men man tänker ju alltid det värsta.

Återigen sitter jag här med ett jävla beslut att fatta och jag förstår verkligen inte hur alla dessa beslut kommer krypandes till mig. Jag som är sämst på att fatta beslut måste minsann fatta dem stup i kvarten. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra och som sagt, jag är trött på riktigt nu och orkar inte ens låtsas att det är enkelt.

Min hostmom kom precis ned och pratade med mig, vi båda verkar vara helt slut i huvudet. Ingen vet något och vi båda beter oss som zombies. Även om de kommer att hjälpa mig så vet jag inte om jag vill ha hjälp. Samtidigt så är jag inte den som bara ger upp sådär, utan att ens ge det ett försök. Dock känns det som att jag har krigat som om jag vore en soldat som mist mitt ben. Tar det aldrig slut det där jobbiga som finns i magen? Tiden läker alla sår, eller? My ass! Jag tycker inte om att vänta på att tiden ska komma ikapp ens medvetna så man får liv igen.

Nu ska jag gå och kolla på Mulan, den filmen får mig att tänka på annat och plötsligt känns livet sådär enkelt. Ni vet när man var liten och problem i världsklass var då ens barbiedocka bröt benet.Jag vill ha min mamma här som kan klappa mig på huvudet och säga "allt kommer att lösa sig och bli bra tillslut..". Mamma kan du snälla komma och klappa lite på mig? Ta gärna med dig oboy är du snäll ..!

Klockan är snart 3 och mina föräldrar kom precis hem, fulla och roliga. Hade jag varit trött hade jag varit grinig vid det här laget men tur nog somnade jag på stranden tidigare idag!

Kompis: "Stop biting (till hunden alltså)"
Pappan: "It's our dog, why can't he bite?"

Jag vill också vara full och skratta åt allt som är tråkigt.

Man längtar på något vänster alltid till helgen och denna helg var inget undantag. Trots att jag visste att det stod jobb både lördag och söndag så längtade jag. Fredagkvällen sprang iväg fort, vi bestämde oss för filmkväll. När man är helt slut i huvudet efter en vecka med barn 24/7 kan det vara skönt att bara sitta, och sitta det gjorde vi hos mig denna gång. Vi blev ett gäng tjejer, en jävla massa frukt och choklad samt en bra film. Kvällen blev hur bra som helst även om Steph höll på att spränga vårt hus i bitar. Hon stoppade in metal i mikron och det började lukta skit i hela huset, sedan kommer min mamma inspringandes och är helt panikslagen då hon hittade metallburken i mikron. Steph såg ännu mer panikslagen ut om det är möjligt. Jag däremot jobbade på att hålla mig för skratt. Anledning: Hennes två pojkar i åldern 2 och 3 har på senare tid börjat säga "Steph, stop cooking, you make me nervous when you cook!". Jag börjar mer och mer inse varför hahah.

På lördagen bar det av till stranden med tjejerna, varav en jag aldrig tidigare träffat. Eller nu ljög jag, jag har tydligen träffat henne en jävla massa gånger, jag har bara inte lagt märke till henne. Hon är i vår au pair grupp och har varit det ett tag. Hon är jättekonstig och jag behöver ju inte bli konstigare än jag redan är, så jag börjar mer och mer inse varför jag hållt mig på avstånd. Först pratar hon ryskisk-engelska, vilket gör det omöjligt för mig att förstå ett ord av vad hon säger. Dessutom trodde hon att det var okej att dyka upp med världens fulaste BADDRÄKT och att hon sedan skulle få ligga bredvid oss på stranden med den där saken på kroppen? Jag vågade närma mig henne då vi befann oss i vattnet och ingen kunde se vad hon hade på sig. Nej, då får människan för sig att hon ska dyka ifrån mig, så hon klättrar upp på mina axlar(människan är size valross) och därefter kan ni ju gissa er fram vad som hände med mig. Jag håller fortfarande, 6 timmar senare, att hosta upp vattnet jag fick i mig. Hon sa åtminstone att jag var vacker, även om det troligtivs bara var något hon sa för att göra upp för allt hon utsatt mig för så blev jag glad. Dock vet jag inte om jag kan umgås med folk som tror att de kan klättra på någon som är 10 gånger mindre än en själv.

Nu sitter jag här ensam i mörkret och vågar inte röra en fena. Jag har för första gången lyckas få dem alla tre att sova hyfsat tidigt och jag är sådär lagom stolt. Jag vill dock inte att de ska vakna upp igen för då kommer det bli ett jävla liv, så det är säkrast att sitta still. Steph sa att hon kanske skulle komma över så fort hon slutat jobba, men jag tvivlar på det eftersom klockan börjar närma sig tolv. Nu hör jag hur Grace pratat i sömnen där inne och hon är riktigt arg, ahahah. Ibland älskar jag mina små monster, mest av allt när de sover. Nu måste jag gå för jag tror hon börjar vakna till liv där inne.

Pusss

Jag vaknade, gick upp och min mamma säger något i stil med "oj, du var uppe tidigt". Jag insåg att det måste betyda något så jag gick raka vägen till mitt så kallade schema ,som förövrigt stirrade argt på mig från väggen. Mycket riktigt hade hon gjort några fina ändringar och det är i sådana här lägen jag bara vill säga upp mig bums och åka hem. Hon låter mig börja senare två dagar i veckan och nu har hon ändrat tiderna så jag jobbar så sent som till 8 - vilket suger då jag planerat att gymma under veckorna. Jag kan ju även nämna att jag har ett utegångsförbud som innebär att jag måste vara hemma klockan 10 senast. Schysst, två timmar att göra vad jag vill på - livet är bra allt underbart ibland. Dessutom har hon bokat in VARJE jävla helg i augusti månad, den sista månaden jag och Steph har tillsammans med andra ord. Om jag är arg? Dessutom har vi en veckas semester i augusti och hon har skrivt OFF på lördagen, men ändå tvingas jag ta ut min semester på denna dag? Snacka om att någon måste vara arg då hon i princip har förstört hela sommaren för mig. Skönt är väl att jag jobbar sent på lördagarna så jag åtminstone kan gå till stranden om det är fint väder, men det blir ju ingen mer utgång för vår del. Tack tack taaaaaack!!

Nu ska jag lugna ned mig lite för jag kom även på att jag redan genomfört snart en vecka, vilket betyder att det är en vecka till, därefter semester en vecka och sedan är sista veckan redan här. Skönt att jag inte kollade på schemat tidigare eftesom jag i princip har smitit tidigare varje dag då jag inte visste om ändringarna. Moaha säger jag! Sista veckan kommer även hennes syster vara här samt en annan au pair (Tina, som var här första veckan jag kom till familjen). Med andra ord hoppas jag på att den veckan kommer att bli slapp då vi är 4 vuxna och jag är säker på att barnen kommer att vilja leka med Tina. Jag hoppas jag hoppas jag hoppas!

Nu känns det bättre när jag fått avreagera mig lite. Jag väntar även på att mamma ska komma hem från jobbet så jag kan få avreagera mig lite till över skype. Hon borde vara hemma snart då hon satt på tunnelbanan när jag ringde. Skulle dock inte bli förvånad om den dumma tunnelbanan fick problem och sitter fast typ vid skanstull, en station ifrån bussen. Nu ska jag lägga ned mina negativa tankar innan jag får ännu ett utbrott.

Puss & Kram

Idag, precis som igår, var vi hos Jonathan. Han är hemma själv vilket betyder inga jobbiga ungar. Jag glömde kanske nämna att han även har pool? Världens största pool dessutom. Jag låg och plaskade hur länge som helst både igår och idag. Idag var vi även så lata att vi beställde pizza och sedan gluffsade vi i oss den framför en film. Det är sådant som är skönt efter en hel dag med ungar, att bara få göra ingenting. Vi började även diskutera vår semester som för övrigt närmar sig. Det är lite över en vecka kvar och vi har inte bokat något än så länge. Vi båda känner väl att vi inte vill göra av med så mycket pengar som vi behöver för att åka till California. Vi beslutade därför att vi inte kommer göra den resan nu, eftersom jag ändå inte är 21 och kan därmed inte göra speciellt mycket. Vi har gjort pinkie-swear på att åka dit nästa sommar, vilket skulle vara så sjukt kul! Jonathan ska tydligen till North Carolina samma vecka och han bor troligtvis i ett eget hus. Han skulle höra med sina föräldrar om vi kunde hänga på, annars lutar det åt att vi stannar på ett hostel på en strand här i NY och bara tar det lugnt. Semestern behövs så ska jag vara ärligt så skiter jag vart jag är, bara jag slipper vara med barn. Ge mig en strand, en drink och bra musik så är jag nöjd!

Jag beslutade även i måndags att jag inte kommer att förlänga mitt år och det betyder för min del att jag kommer hem i december som sagt. Jag längtar faktiskt något enormt! Jag kan fortfarande inte påstå att jag har hemlängtan men jag måste erkänna att jag saknar er något enormt där hemma, ni vet vilka ni är. Baaaah, jag vill vara krama er i en evighet och sedan vill jag dricka oboy!!

Nu ska jag kolla lite Greys, sedan läsa Harry Pptter (det går trögt och det känns som att sidorna förökar sig för den tar liksom aldrig slut?) och sedan blir det sova för min del. Jag börjar sent imorgon och jag älskar att få sova ut. Godnatt och sovgott! <3

Dagen efter (lördag) begav vi oss in till city hyfsat tidigt då Steph skulle leta efter present till mig. Hon hade jagat denna speciella sak överallt på long island och enda stället de hade den var inne i city, Hon lyckades få tag i den sista och det visade sig vara ett mycket fint halsband. Halsbandet kom från Swarovski, vilket tydligen är en Österrikisk butik, även om den låter rysk i mina öron. Vi blev sedan nästan kändisar då det spelades in en film där vi befann oss. Efter att nästan blivit kända begav vi oss till vårt hostel där vi skulle spendera natten. Det tog ett bra tag och skavsåren växte och blev enorma. Väl där insåg vi att vi befann oss mitt i ett ghetto-liknande område och plötsligt var jag inte lika glad över att vi varit "så smarta" då vi kom på idean med hostel istället för nattåg.

Vi shoppade lite och jag hittade ett par jättefina skor som gör mig lika lång som en normal människa. Jag slipper med andra ord vara dvärg men oj vad ont det gör att gå i sådana skor en längre tid. Därefter införskaffades dricka åt folket och skavsårsplåset. Under helgen köpte vi tre plåsterpaket och de är allt annat än billiga. Känslan som man får när man handlar tamponger kom även i detta sammanhang. Jag menar, det är ett måste - men något man absolut inte vill spendera pengar på! Folket kom till vårt hostel och vi satte på oss partyhattarna och började föra. Sedan blev det dans halva natten på en klubb och känseln i fötterna var så gott som borta.

På hostelet fick jag äran att sova i sängen högst upp, vilket gjorde att det inte blev mycket sömn för min del. Jag vaknade hela tiden då tanken på att ramla ned var mycket skrämmande. Jag ramlade aldrig ned men det var nog för att jag var vaken större delen av tiden. Dagen efter blev det shopping och jag släpade runt på en väska som vägde bly pga all dricka som blev över. Det började även regna på oss så vi gick runt med plastpåsar på huvudet och såg allmänt sexiga ut. Jonathan mötte sedan upp oss och han fick äran att ta över min väska. Då fick jag nya krafter och det blev ännu mer shopping.

Helgen var som vanligt för kort och innan man han säga piip var det dags för jobb igen.

Jag blev väckt av barnen, som vanligt skedde detta utan mening. Vi åt frukost och dagen började precis som vanligt, förutom att det tokregnade så vi kunde inte gå någonstans. Det blev ingen strand för min del då Gud bestämt sig för att kissa hela dagen lång. Barnen och mamman försvann någon timme för att leta present till mig, så jag fick äntligen lite lugn och ro. Jag fick syn på en man utanför fönstret med världens största fruktkorg och jag skuttar glatt ut. Det var från hela tjocka släkten där hemma och jag blev så glad. Jag hade absolut inte förväntat mig något så det kom som en överraskning. Tack så jättemycket mina favoriter!

Under dagen kom grandma på besök och det är alltid lika trevligt att prata med henne. Camilla, en tidigare au pair, passade även på att kika förbi vilket var kul. De bjöd på glass och vi åt upp hela paketet och jag hade inte ens lite dåligt samvete för det. Därefter började jag pynta trädgården för kvällens evenemang men återigen kom det jättesvartaste svarta molnet och placerade sig sådär lagom över vårt hus. Jag fick springa som en gnu in i huset med alla ballonger och insåg snabbt vi inte kommer att vara utomhus. Jag blåse ballonger tills jag var snurrig och sedan fick jag hjälp av Chloe att sätta upp dem på nedervåningen. Hennes ballonger satt dock en halvmeter upp på väggen vilket såg ganska dumt ut, men hon kan ju inte hjälpa att hon är så liten så jag lät dem sitta där. Baren fylldes med Champange och jordgubbar. Sedan fixade jag även borden med chips och läsk. Det kändes som att jag skulle ha barnkalas igen med tanke på de rosa färgerna, alla ballonger och chipsskålarna. Det enda som fattades var limbostången, men jag antar att vi är för gamla för sådant trams nu för tiden. Jag menar, jag är ju inte längre tonnåring och jag är ett år närmare pensionärhemmet.

På kvällen gjorde mamman middag som jag beställt och folket började rulla in. Alla var trötta (vem fan är inte det när man jobbar med barn?) så det blev mest chill. Mina barn såg dock till att vi inte fick lugn och ro, något som förstörde större delen av kvällen. De är söta men även otroligt jobbiga eftersom de inte har lärt sig hur man sitter still än. Jag fick lite presentkort, (starbucks+american express) dricka, ballonger som gör att man pratar roligt och andra småsaker. Det blev en bra födelsedag och jag måste tacka alla för trevligt sällskap och för välbehövda presenter. Steph sov över så vi pratade halva natten och morgonen efter åt vi frukost sådär jättelänge som man aldrig annars har tid för. Fortsättning följer i nästa inlägg!

=)