Uppdatering 1
Jag ska försöka skriva ned vad som hänt utan att låta alltför arg. JAG ÄR SÅ SJUKT LESS PÅ MÄNNISKOR SOM INTE KAN VARA ÄRLIGA. JAG SKA SLUTA LITA PÅ FOLK OCH ALDRIG MER SKA JAG BEHANDLA ANDRA SÅ SOM JAG SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD DÅ DET ÄR REN BULLSHIT. JAG SKA STÄNDIGT VARA PÅ MIN VAKT OCH JAG TÄNKER ENBART VARA MIG SJÄLV. HUR I HELVETE KAN FOLK STÅ UT MED SIG SJÄLVA. VI LEVER I EN GRYM VÄRLD OCH ALLA VERKAR VARA EGOISTISKA I GRUND OCH BOTTEN, JAG KANSKE SKA BÖRJA TÄNKA PÅ MIG SJÄLV OCH ENDAST MIG SJÄLV FRÅN OCH MED NU!?!? Sådär, nu känns det bättre .. ska vi ta och börja från början kanske så ni där hemma hänger med?
Jag vaknar upp och tror att det är en helt vanlig dag, vilket det var fram tills det blev kväll. Min hostmom bad om ursäkt för att hon betett sig konstigt och förklarade sedan varför. Tydligen har min familj inte tillräckligt med pengar och de måste därför avsluta sammarbetet med Cultural Care - vilket betyder att jag måste lämna familjen snarast. Till en början blev jag ledsen då jag vet att man enbart har två veckor på sig att hitta en ny familj, annars blir man hemskickad. Jag som inte vet om jag är redo för att byta familj ännu en gång började därför tänka på att åka hem till Sverige istället. Jag vill inte hem, jag vill helst av allt stanna i New York även om jag är sjukt trött på au pair livet just nu. Det som gjorde mest ont var nog att beskedet kom så plötsligt och två veckor blev helt plötsligt som en fis i rymden. Hur ska jag hinna med allt jag ville göra innan jag åker hem? Tankarna for i huvudet och tårarna sprutade. Nu ljög jag, men ni fattar poängen. Tufft var det och det slutade med att jag, Stepg och Jonathan drog oss ned mot vattnet och satt och spottade kärnor i vattnet. Jag spottade dock på gräsmattan då jag inte kan spotta så långt. Där satt vi och jag kände mig helt tom. De båda åker hem i september, men vem kunde ana att jag skulle åka hem innan dem?
Efter många funderingar började sorgen övergå till ilska. Familjen här har varit underbar, inget snack om saken. Dock är det mycket man stör sig på och mycket man hinner inse att man skulle kunna klara sig utan. Att ta hand om tre ungar (som aldrig lyssnar och som ALLTID får som de vill är inte lätt vill jag lova). Vad jag försöker komma fram till är att jag utan tvivel skulle klara mig utan den här familjen. Det enda som gör riktigt ont är tanken på att inte få träffa Chloe, hon är som den lillasyster jag aldrig fick. Om jag fick skulle jag inte tveka på att ta med mig henne hem, men jag tror att det är olagligt? Skulle jag göra en plus och minus lista så skulle minus-listan helt klart vara längre än plus-sidan. Det är något man försöker att undvika att tänka på när man vet att man har några månader kvar. När jag nu fick beskedet om att jag bara har två veckor kvar börjar man inse att familjen nästan gjorde mig en tjänst. Det ska bli skönt att slippa det här, ett halvår var lagom liksom.
Det som gör mig arg kommer här:
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i familjens beslut. Jag är nästan säker på att jag inte gjort något fel (jag menar ungarna är ju vid liv!?). Jag vet även att familjen har haft en hel del au pairer på sista tiden och oftast har de upptäckt "felen" vid ett tidigt skede. Det känns som att jag varit här för länge för att de skulle inse efter ett halvårs tid att jag inte är bra för barnen. Därför började tankarna istället att klamra sig fast vid det här vad gället pengar. Jag tror att det här är ett billigt sätt för familjen att ta sig ur hela programmet, även om det är grymt elakt mot mig. Egoister i grund och botten, eller hur var det nu? Eftersom de har tjatat på mig om att förlänga mitt år så tror jag faktiskt att jag kan ha rätt. Senaste gången de nämnde förlängning sa mamman "åh, jag hade hoppats på att du inte skulle säga nej för då måste vi be dig åka en månad tidigare då den andra au pairen kommer att komma i december". Att jag skulle åka en månad tidigare skulle i princip innebära att familjen får betala Cultural Care för den här månaden samt att de förlorar kredits (vilket också är pengar). Det här handlar om kanske 4000 kronor som de måste betala för mig, trots att jag inte är här. Dessutom kommer de att få betala avgifter för den nya au pairen och därefter tillkommer även hennes lön. Mycket pengar med andra ord, enklast hade ju varit om jag hade förlängt mitt år? Nu återstår bara det faktum att jag inte har en aning om det faktiskt är såhär det ligger till, jag kan lika bra ha helt fel. Dock känns det hela väldigt skumt. Jag är medveten om att de ha haft tajt om pengar på senare tid men man kan ju undra varför detta beslut kom bara någon vecka efter att jag beslutat mig för att inte förlänga?
Jag vaknar upp och tror att det är en helt vanlig dag, vilket det var fram tills det blev kväll. Min hostmom bad om ursäkt för att hon betett sig konstigt och förklarade sedan varför. Tydligen har min familj inte tillräckligt med pengar och de måste därför avsluta sammarbetet med Cultural Care - vilket betyder att jag måste lämna familjen snarast. Till en början blev jag ledsen då jag vet att man enbart har två veckor på sig att hitta en ny familj, annars blir man hemskickad. Jag som inte vet om jag är redo för att byta familj ännu en gång började därför tänka på att åka hem till Sverige istället. Jag vill inte hem, jag vill helst av allt stanna i New York även om jag är sjukt trött på au pair livet just nu. Det som gjorde mest ont var nog att beskedet kom så plötsligt och två veckor blev helt plötsligt som en fis i rymden. Hur ska jag hinna med allt jag ville göra innan jag åker hem? Tankarna for i huvudet och tårarna sprutade. Nu ljög jag, men ni fattar poängen. Tufft var det och det slutade med att jag, Stepg och Jonathan drog oss ned mot vattnet och satt och spottade kärnor i vattnet. Jag spottade dock på gräsmattan då jag inte kan spotta så långt. Där satt vi och jag kände mig helt tom. De båda åker hem i september, men vem kunde ana att jag skulle åka hem innan dem?
Efter många funderingar började sorgen övergå till ilska. Familjen här har varit underbar, inget snack om saken. Dock är det mycket man stör sig på och mycket man hinner inse att man skulle kunna klara sig utan. Att ta hand om tre ungar (som aldrig lyssnar och som ALLTID får som de vill är inte lätt vill jag lova). Vad jag försöker komma fram till är att jag utan tvivel skulle klara mig utan den här familjen. Det enda som gör riktigt ont är tanken på att inte få träffa Chloe, hon är som den lillasyster jag aldrig fick. Om jag fick skulle jag inte tveka på att ta med mig henne hem, men jag tror att det är olagligt? Skulle jag göra en plus och minus lista så skulle minus-listan helt klart vara längre än plus-sidan. Det är något man försöker att undvika att tänka på när man vet att man har några månader kvar. När jag nu fick beskedet om att jag bara har två veckor kvar börjar man inse att familjen nästan gjorde mig en tjänst. Det ska bli skönt att slippa det här, ett halvår var lagom liksom.
Det som gör mig arg kommer här:
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i familjens beslut. Jag är nästan säker på att jag inte gjort något fel (jag menar ungarna är ju vid liv!?). Jag vet även att familjen har haft en hel del au pairer på sista tiden och oftast har de upptäckt "felen" vid ett tidigt skede. Det känns som att jag varit här för länge för att de skulle inse efter ett halvårs tid att jag inte är bra för barnen. Därför började tankarna istället att klamra sig fast vid det här vad gället pengar. Jag tror att det här är ett billigt sätt för familjen att ta sig ur hela programmet, även om det är grymt elakt mot mig. Egoister i grund och botten, eller hur var det nu? Eftersom de har tjatat på mig om att förlänga mitt år så tror jag faktiskt att jag kan ha rätt. Senaste gången de nämnde förlängning sa mamman "åh, jag hade hoppats på att du inte skulle säga nej för då måste vi be dig åka en månad tidigare då den andra au pairen kommer att komma i december". Att jag skulle åka en månad tidigare skulle i princip innebära att familjen får betala Cultural Care för den här månaden samt att de förlorar kredits (vilket också är pengar). Det här handlar om kanske 4000 kronor som de måste betala för mig, trots att jag inte är här. Dessutom kommer de att få betala avgifter för den nya au pairen och därefter tillkommer även hennes lön. Mycket pengar med andra ord, enklast hade ju varit om jag hade förlängt mitt år? Nu återstår bara det faktum att jag inte har en aning om det faktiskt är såhär det ligger till, jag kan lika bra ha helt fel. Dock känns det hela väldigt skumt. Jag är medveten om att de ha haft tajt om pengar på senare tid men man kan ju undra varför detta beslut kom bara någon vecka efter att jag beslutat mig för att inte förlänga?
Kommentarer
Trackback
