12 Augusti, nästan 13:e vilket betyder OTUR PÅ HÖG NIVÅ!!!!
Nu tror jag att jag på riktigt ger upp. Det här året har varit sjukt utmanande och jag tycker personligen att jag har växt som individ. Jag har även insett att jag är starkare än jag först trodde. Nu orkar jag inte vara stark längre, det tar på krafterna och jag har ingen ork till allt detta. Jag förstår inte och jag vet inte om det är meningen att jag ska förstå. Jag vet heller inte om vi talar sanning eller om det bara är en skön bortförklaring. Allt jag begär av folk är att de ska vara ärliga och om detta nu innebär att sanningen kommer att svida så får det vara så. Jag vill inte ha en fet lögn kastad i ansiktet på mig. Nu drar jag troligtvis (och förhoppningsvis) förhastade slutsatser men man tänker ju alltid det värsta.
Återigen sitter jag här med ett jävla beslut att fatta och jag förstår verkligen inte hur alla dessa beslut kommer krypandes till mig. Jag som är sämst på att fatta beslut måste minsann fatta dem stup i kvarten. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra och som sagt, jag är trött på riktigt nu och orkar inte ens låtsas att det är enkelt.
Min hostmom kom precis ned och pratade med mig, vi båda verkar vara helt slut i huvudet. Ingen vet något och vi båda beter oss som zombies. Även om de kommer att hjälpa mig så vet jag inte om jag vill ha hjälp. Samtidigt så är jag inte den som bara ger upp sådär, utan att ens ge det ett försök. Dock känns det som att jag har krigat som om jag vore en soldat som mist mitt ben. Tar det aldrig slut det där jobbiga som finns i magen? Tiden läker alla sår, eller? My ass! Jag tycker inte om att vänta på att tiden ska komma ikapp ens medvetna så man får liv igen.
Nu ska jag gå och kolla på Mulan, den filmen får mig att tänka på annat och plötsligt känns livet sådär enkelt. Ni vet när man var liten och problem i världsklass var då ens barbiedocka bröt benet.Jag vill ha min mamma här som kan klappa mig på huvudet och säga "allt kommer att lösa sig och bli bra tillslut..". Mamma kan du snälla komma och klappa lite på mig? Ta gärna med dig oboy är du snäll ..!
Återigen sitter jag här med ett jävla beslut att fatta och jag förstår verkligen inte hur alla dessa beslut kommer krypandes till mig. Jag som är sämst på att fatta beslut måste minsann fatta dem stup i kvarten. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra och som sagt, jag är trött på riktigt nu och orkar inte ens låtsas att det är enkelt.
Min hostmom kom precis ned och pratade med mig, vi båda verkar vara helt slut i huvudet. Ingen vet något och vi båda beter oss som zombies. Även om de kommer att hjälpa mig så vet jag inte om jag vill ha hjälp. Samtidigt så är jag inte den som bara ger upp sådär, utan att ens ge det ett försök. Dock känns det som att jag har krigat som om jag vore en soldat som mist mitt ben. Tar det aldrig slut det där jobbiga som finns i magen? Tiden läker alla sår, eller? My ass! Jag tycker inte om att vänta på att tiden ska komma ikapp ens medvetna så man får liv igen.
Nu ska jag gå och kolla på Mulan, den filmen får mig att tänka på annat och plötsligt känns livet sådär enkelt. Ni vet när man var liten och problem i världsklass var då ens barbiedocka bröt benet.Jag vill ha min mamma här som kan klappa mig på huvudet och säga "allt kommer att lösa sig och bli bra tillslut..". Mamma kan du snälla komma och klappa lite på mig? Ta gärna med dig oboy är du snäll ..!
Kommentarer
Trackback
