TesseLito

Det blev lite bråk när jag kom hem, då jag inte hört av mig. Undra varför då kärringen tog ifrån mig min mobil sekunden jag skulle gå ut genom dörren och påbörja min semester. Vi argumenterade och hon hade inte ett skit att säga till om. Hon måste vara dum på riktigt, en riktig jävla bitch är vad hon är. Ni som tycker jag har attityd, ni skulle se henne. Det värsta är att hon inte ens har något rätt att ge mig sådan attityd då allt detta är hennes fel. Hon och hennes familj får precis vad de vill, kan hon inte bara vara trevlig de sista dagarna då? Jag är så trött på detta drama, så fort man ska byta familj/åka hem så är man som en helt annan person? Familjen blir som monster och man blir behandlad som om man vore en kriminell galning som gjort inbrott i huset och dessutom bestämt sig för att bo där ett tag. Förutom attityden hon hade så verkade hon ju vara för blond för att ens prata med mig. Allt hon kunde säga var "det är lögn, det är inte sant" osv osv. Hög nivå på en diskussion med andra ord, inte lätt att argumentera. Jag tog emot större delen av skiten, även om jag lackade satan några gånger. Därefter gick jag ned och började räkna på vilken vägg jag först skulle slå sönder.

Måndag och tisdag fick jag åtminstone ledigt så jag kunde fixa allt jag ville få fixat. Eftersom jag endast hade valmöjligheten att åka till Texas igen insåg jag att jag verkligen kommer att åka hem. Jag avslutade mitt bankkonto, gick till gymmet en sista gång (fick se den äckligt snygga killen som jobbar där, han är såååååå snygg!!!!). Väl hemma igen fick jag en dörr slängt i ansiktet och man kunde ju fråga sig vad jag gjort denna gång? Tydligen så får jag inte prata med min mamma över skype då hon, som kan så mycket svenska, tyckte jag pratade massa skit om henne och hennes familj. Jag som snällt satt och pratade med min mor om vad jag ska börja dansa, hur jag ska göra med universitet osv. Jag finner inga ord längre, ta mig härifrån?

Jag försökte dra ut på tiden då luckan upp till vinden stirrade argt på mig. Jag visste att jag måste upp där och klättra och, utan att bryta alltför många ben i kroppen, även få ned mina stora resväskor. In kom jag med den stora stegen, hade ned allt som kom i min väg och placerade den under luckan (som fortfarande stirrade argt). Jag lyckades ta mig upp och försökte hålla mig till plankorna. Trampar man utanför så faller man rakt igneom taket och det var inget jag hade planerat. Jag blev fast där uppe ett tag då jag insåg hur långt ned stegen var. Jag trodde seriöst att jag skulle bli sittandes där tills någon annan kom hem igen - även om jag tvivlar på att mamman ens skulle hjälpa mig ned. Hur som helst så tog jag mod till mig och lyckades få ned båda mina väskor och mig själv. Jag överlevde och kunde nu börja packa.

Jag älskar att packa, jag stannade uppe halva natten för att packa. Det är så kul, åtminstone när man inte behöver oroa sig för om man har glömt något.