Hejdå USA - 8 månader exakt
Så var vi där igen, att säga hejdå. Jag hade glömt bort hur svårt det var men ingen skada skedd - jag fick mig en stark reminder.
Dagen spenderades med min familj och som jag nämnde tidigare så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Hon är bara SÅ bra. Det känns som att jag kommit henne närmare på dessa 3 dagar än jag kom Billie, som jag spenderade 6 månader med .. Tragiskt men sant. Jag är intresserad av vad hon jobbar med så hon tog med mig till en av sina kunder, visade mig vad hon gjorde och förklarade vad det hela innebar. Hon råkade även nämna att det finns hopp om att jag en dag kanske kunde återvända och faktiskt jobba för henne. En tanke att leka med och även något jag skulle kunna döda för.
På kvällen tog jag bilen över till Steph för att ta farväl. För övrigt så har jag aldrig kört en skönare bil, jag skulle nästan kunna bo i den. Stephanie bjöd på middag och vi pratade om allt möjligt, precis som om det vore vilken dag som helst. Ingen av oss verkade riktigt förstå att detta är sista gången som denna vardag vi på något sätt tagit för givet, aldrig mer skulle komma tillbaka. Oavsett om vi kommer att träffas igen så kommer det aldrig vara samma sak. Hennes familj står jag även väldigt nära så det kommer att bli tomt utan dem också. Jag satt och pratade med hennes hostdad och även han verkade lite ledsen för att jag skulle åka. Vi håller alltid på att skojbråka och han insåg nog att det kommer bli tomt med elaka kommentarer. Han klämde även ur sig att han tyckte jag var en bitch från början. Något han fortfarande tycker jag är men nu när han känner mig så tycker han ju faktiskt om mig, så nu är det mer roligt. Till en början var han nästan lite rädd för mig, speciellt om jag var hungrig eller trött som han så fint sade det. Jag kommer sakna honom! För att inte tala om hur mycket jag kommer sakna hans barn som alltid frågar efter mig. Så fort det knackar på dörren så hör man "Stephanie, Terese is here".. Aaaaww.
Det värsta var ändå att säga hejdå till Steph. När man verkligen börjar tänka på att det aldrig kommer vara som det är nu och att det aldrig heller kommer att komma tillbaka, då gör det ont Riktigt ont. Det blev lite tårar och ett tufft farväl, därefter begav jag mig hemåt. Varför ska det göra så ont att säga hejdå? Jag vill inte vara rädd för förändringar, men kan inte neka till att jag är det? Man klamrar sig fast vid det man har så länge det är bra, tillslut blir man blind och vet inte längre vad som är bra - men man klamrar sig fortfarande fast av någon konstigt anlending. När man tillslut tvingas släppa taget i sista sekund inser man att man kunde ha gjort något annat med tiden då man klamrade sig fast och istället använt tiden till gå vidare. Jag måste säga att jag kan se en förändring i mig, jag har lärt mig leva i nuet. Tidigare har jag gått och grubblat långt innan denna sk förändring inträffade och haft ångest långt i förväg. Vilket resulterade i att jag bara mådde dåligt under en längre tid och när det väl inträffade så insåg jag att det inte var så farligt. Den här gången har jag faktiskt kunnat leva i nuet, tagit dagen som den kom och bara njutit av tiden tillsammans med Steph. Ut i det sista, som alltid, gjorde det ont att ta farväl. Antar att det är en del av livet som man vare sig man vill eller inte, måste lära sig att leva med. Jag vet att vi ses igen, troligtvis redan i december.
Jag kommer att sakna dig Stephanie. En del av mig vill stanna, en del av mig vill åka hem. Jag håller mig fortfarande till ödet och litar på att allting har en mening.
Vi ses snart älskade vänner, nu är det inte långt kvar. <3
Dagen spenderades med min familj och som jag nämnde tidigare så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Hon är bara SÅ bra. Det känns som att jag kommit henne närmare på dessa 3 dagar än jag kom Billie, som jag spenderade 6 månader med .. Tragiskt men sant. Jag är intresserad av vad hon jobbar med så hon tog med mig till en av sina kunder, visade mig vad hon gjorde och förklarade vad det hela innebar. Hon råkade även nämna att det finns hopp om att jag en dag kanske kunde återvända och faktiskt jobba för henne. En tanke att leka med och även något jag skulle kunna döda för.
På kvällen tog jag bilen över till Steph för att ta farväl. För övrigt så har jag aldrig kört en skönare bil, jag skulle nästan kunna bo i den. Stephanie bjöd på middag och vi pratade om allt möjligt, precis som om det vore vilken dag som helst. Ingen av oss verkade riktigt förstå att detta är sista gången som denna vardag vi på något sätt tagit för givet, aldrig mer skulle komma tillbaka. Oavsett om vi kommer att träffas igen så kommer det aldrig vara samma sak. Hennes familj står jag även väldigt nära så det kommer att bli tomt utan dem också. Jag satt och pratade med hennes hostdad och även han verkade lite ledsen för att jag skulle åka. Vi håller alltid på att skojbråka och han insåg nog att det kommer bli tomt med elaka kommentarer. Han klämde även ur sig att han tyckte jag var en bitch från början. Något han fortfarande tycker jag är men nu när han känner mig så tycker han ju faktiskt om mig, så nu är det mer roligt. Till en början var han nästan lite rädd för mig, speciellt om jag var hungrig eller trött som han så fint sade det. Jag kommer sakna honom! För att inte tala om hur mycket jag kommer sakna hans barn som alltid frågar efter mig. Så fort det knackar på dörren så hör man "Stephanie, Terese is here".. Aaaaww.
Det värsta var ändå att säga hejdå till Steph. När man verkligen börjar tänka på att det aldrig kommer vara som det är nu och att det aldrig heller kommer att komma tillbaka, då gör det ont Riktigt ont. Det blev lite tårar och ett tufft farväl, därefter begav jag mig hemåt. Varför ska det göra så ont att säga hejdå? Jag vill inte vara rädd för förändringar, men kan inte neka till att jag är det? Man klamrar sig fast vid det man har så länge det är bra, tillslut blir man blind och vet inte längre vad som är bra - men man klamrar sig fortfarande fast av någon konstigt anlending. När man tillslut tvingas släppa taget i sista sekund inser man att man kunde ha gjort något annat med tiden då man klamrade sig fast och istället använt tiden till gå vidare. Jag måste säga att jag kan se en förändring i mig, jag har lärt mig leva i nuet. Tidigare har jag gått och grubblat långt innan denna sk förändring inträffade och haft ångest långt i förväg. Vilket resulterade i att jag bara mådde dåligt under en längre tid och när det väl inträffade så insåg jag att det inte var så farligt. Den här gången har jag faktiskt kunnat leva i nuet, tagit dagen som den kom och bara njutit av tiden tillsammans med Steph. Ut i det sista, som alltid, gjorde det ont att ta farväl. Antar att det är en del av livet som man vare sig man vill eller inte, måste lära sig att leva med. Jag vet att vi ses igen, troligtvis redan i december.
Jag kommer att sakna dig Stephanie. En del av mig vill stanna, en del av mig vill åka hem. Jag håller mig fortfarande till ödet och litar på att allting har en mening.
Vi ses snart älskade vänner, nu är det inte långt kvar. <3
Jag lever i en dröm
Om jag kunde stoppa tiden skulle jag göra det nu, även om det för min del skulle innebära feber varje dag tills jag satte igång tiden igen. Jag har seriöst hittat världens bästa familj, som bor i världens finaste hus, i världens trevligaste område som råkar befinna sig endast 30 minuter ifrån världens bästa shopping. Skulle livet vara enkelt och fungera på mina villkor så skulle jag självklart stanna här och jobba som hennes assisten då det är vad hon egentligen behöver. Nu sker ju inte allt på mina villkor och jag får väl säga som henne "allt har en mening".
Jag tog en lång promenad med voffsingarna. De är så jävla söta, fast fula på något sätt. Den enda är tydligen "ledaren" då den andra följer efter vart han än går. Om han gick och luktade på något, gjorde den andra exakt samma sak 2 sekunder senare. De bajsade samtidigt, de kissade på samma saker och de skällde på exakt samma blommor. Alltså, det borde vara olagligt att vara sådär söta!? Området är urläckert och jag träffade trevliga grannar på vägen. Blev även nedskjuten av en liten kille som kaste en boll rakt i huvudet på mig. Tur för honom att bollen var mjuk, annars hade jag blivit illa tvungen att visa honom mina skills inom karate.
Efter promenaden hade mamman gjort middag. Eftersom hennes barn inte var hemma blev det bara vi två. Jag skulle säga att det var gott om jag kunde känna smaken, men det såg i alla fall gott ut! Lite senare kom hennes dotter Emily hem med hennes pappa och vi satt och pratade om allt möjligt. Så sjukt härliga människor, det känns som att man känt dem hela sitt liv. Vad som också glädjer mig är att se hur bra mamman och pappan kommer överens trots att de är skilda. De avslutade allt med en liten dans och jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. HERREGUD säger jag bara. Nu pratar vi inte pardans utan vi pratar sådan där skön dans som man endast gör på fyllan.
Därefter har min mamma pysslat om mig eftersom jag är sjuk. Hon gjorde te och gav mig lite kakor och har nu gett mig en hel bricka med saker jag ska använda mig av innan jag sover. Hon är så söt så. Imorgon ska hon dessutom köra mig till köpcentrumet då hon vägrade låta mig ta tåget. Självklart kommer hon och hämtar mig också. På kvällen skulle de ut på middag och hon bad mig då ta bilen (som hon förövrigt köpte till mig) för att åka och säga hejdå till Steph. Det är inte många familjer som lånar ut sin nya bil bara sådär. Inte ens familjen som jag bodde hos i 6 månader lånade ut bilen i slutet på min vistelse "då jag inte längre jobbar för dem".
Nu ska jag hoppa in i duschen, knarka lite tabletter och sedan krypa ned i sängen.
Btw; jag har nu fått min flight. Jag åker på fredag och är hemma på lördag morgon! Vi ses snart älskade vänner. =) <3
Jag tog en lång promenad med voffsingarna. De är så jävla söta, fast fula på något sätt. Den enda är tydligen "ledaren" då den andra följer efter vart han än går. Om han gick och luktade på något, gjorde den andra exakt samma sak 2 sekunder senare. De bajsade samtidigt, de kissade på samma saker och de skällde på exakt samma blommor. Alltså, det borde vara olagligt att vara sådär söta!? Området är urläckert och jag träffade trevliga grannar på vägen. Blev även nedskjuten av en liten kille som kaste en boll rakt i huvudet på mig. Tur för honom att bollen var mjuk, annars hade jag blivit illa tvungen att visa honom mina skills inom karate.
Efter promenaden hade mamman gjort middag. Eftersom hennes barn inte var hemma blev det bara vi två. Jag skulle säga att det var gott om jag kunde känna smaken, men det såg i alla fall gott ut! Lite senare kom hennes dotter Emily hem med hennes pappa och vi satt och pratade om allt möjligt. Så sjukt härliga människor, det känns som att man känt dem hela sitt liv. Vad som också glädjer mig är att se hur bra mamman och pappan kommer överens trots att de är skilda. De avslutade allt med en liten dans och jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. HERREGUD säger jag bara. Nu pratar vi inte pardans utan vi pratar sådan där skön dans som man endast gör på fyllan.
Därefter har min mamma pysslat om mig eftersom jag är sjuk. Hon gjorde te och gav mig lite kakor och har nu gett mig en hel bricka med saker jag ska använda mig av innan jag sover. Hon är så söt så. Imorgon ska hon dessutom köra mig till köpcentrumet då hon vägrade låta mig ta tåget. Självklart kommer hon och hämtar mig också. På kvällen skulle de ut på middag och hon bad mig då ta bilen (som hon förövrigt köpte till mig) för att åka och säga hejdå till Steph. Det är inte många familjer som lånar ut sin nya bil bara sådär. Inte ens familjen som jag bodde hos i 6 månader lånade ut bilen i slutet på min vistelse "då jag inte längre jobbar för dem".
Nu ska jag hoppa in i duschen, knarka lite tabletter och sedan krypa ned i sängen.
Btw; jag har nu fått min flight. Jag åker på fredag och är hemma på lördag morgon! Vi ses snart älskade vänner. =) <3
Yaaaaoo
Nu är det såhär va, att jag vill inte längre vara sjuk! Om man är såhär sjuk vill man ju vara hemma i sin egna säng, ha en mamma som köper godis och tycker synd om en. Och varför inte en gullig pojkvän som kan klappa en på magen? För tillfället fattas allt av ovanstående så jag tycker jag kan bli frisk ögona böj! Jag menar skulle jag få välja skulle jag ju aldrig vara sjuk, men världen tycks vara för grym för att låta människor vara friska livet ut.
Jag har lyckats trycka i mig en yoghurt och .. det var nog allt? Jag är inte hungrig och tycker det är sjukt tråkigt att äta när man inte ens kan känna vad det är för smak. Jag kanske ska passa på att stoppa i mig allt sådant där nyttigt ni vet, som en mänsklig varelse i vanliga fall inte skulle äta. Förutom maten så har jag ett annat problem - jag får inte snyta mig i fred. Städerskan är här 24/7 och hon är överallt hela tiden. Tänk om man bara kunde få en privat stund för någon minut? Det är ju inte så att jag hinner springa till toaletten varje gång jag nyser. Blir jag nysnödig så är det bara springa till närmsta pappershållare och gömma mitt ansikte snabbt som sjutton i pappret.
Nu ska jag sluta klaga över mitt tillstånd och försökta komma på något annat att skriva. Jag kan ju säga att jag längtar till att få komma hem och träffa alla igen. Däremot vill jag inte hem till Sverige, jag skulle vilja stanna i New York. Jag älskar verkligen staden och människorna här. Dessutom har jag en svag känsla av att min resa hem betyder för min del att jag måste ta tag i mitt liv. Då säger jag som jag skulle sagt när jag var tonnåring: ORKAAAA!?
Om någon har ett jobb att erbjuda så är jag ytterst intresserad, så länge det inte handlar om restaurang. Jag orkar inte vara trevlig mot folk som beter sig som idioter. Ska sanningen fram så orkar jag nog inte vara trevlig alls..
Jag har lyckats trycka i mig en yoghurt och .. det var nog allt? Jag är inte hungrig och tycker det är sjukt tråkigt att äta när man inte ens kan känna vad det är för smak. Jag kanske ska passa på att stoppa i mig allt sådant där nyttigt ni vet, som en mänsklig varelse i vanliga fall inte skulle äta. Förutom maten så har jag ett annat problem - jag får inte snyta mig i fred. Städerskan är här 24/7 och hon är överallt hela tiden. Tänk om man bara kunde få en privat stund för någon minut? Det är ju inte så att jag hinner springa till toaletten varje gång jag nyser. Blir jag nysnödig så är det bara springa till närmsta pappershållare och gömma mitt ansikte snabbt som sjutton i pappret.
Nu ska jag sluta klaga över mitt tillstånd och försökta komma på något annat att skriva. Jag kan ju säga att jag längtar till att få komma hem och träffa alla igen. Däremot vill jag inte hem till Sverige, jag skulle vilja stanna i New York. Jag älskar verkligen staden och människorna här. Dessutom har jag en svag känsla av att min resa hem betyder för min del att jag måste ta tag i mitt liv. Då säger jag som jag skulle sagt när jag var tonnåring: ORKAAAA!?
Om någon har ett jobb att erbjuda så är jag ytterst intresserad, så länge det inte handlar om restaurang. Jag orkar inte vara trevlig mot folk som beter sig som idioter. Ska sanningen fram så orkar jag nog inte vara trevlig alls..
Jag kommer hem på riktigt den här gången =)
Alltså, ledsen för all förvirring. Jag kommer hem ändå! Den här gången är det faktiskt sant. Troligtvis till helgen, eventuellt tidigare.
Vi satt och pratade i bilen och hon sa att hon var lite nervös för det här med tidsbegränsningen. Eftersom hon har ett sådant flexibelt schema så är det svårt för henne att fördela mina 45 timmar. Det kommer snarare bli som att jag är fången i huset och jobbar 24/7. Det är precis vad hon behöver och jag tror vi båda insåg att detta inte kommer att fungera. Jag var dock villig att ge det ett försök då det endast handlar om 3 månader. Speciellt med tanke på att hon precis köpt en ny bil till mig och en asball mobiltelefon. Hur som helst så är hon nog den första jag träffat som varit ärlig från början, och det glädjer mig. Hon sa att hon tycker så mycket om mig och det var anledningen till att hon i första läget letade upp mig igen. Jag menar vi blev ju matchade först och sedan visade det sig att hon inte kunde fixa en bil åt mig. Därefter fick hon jaga rätt på mig för att återigen bli matchad (vilket inte är lätt då organisationen i vanliga fall inte matchar dig med samma familj två gånger). Hon sa dock att hon redan nu kände att detta kommer bli ett problem och och det är inte rättvist av henne att ge sig in i något när hon har den tanken i bakhuvudet. Hon är så jävla gullig så om det gick skulle jag adoptera henne till min mormor. Hon sa att hon egentligen inte ville släppa iväg mig men det är inte rättvist att ha mig anställd här bara för att hon tycker om mig, det måste ju fungera jobbmässigt också.
Jag kan dock inte påstå att jag är speciellt ledsen eftersom jag var så inställd på att åka hem förra gången. Jag är ju ganska trött på au pairandet vid det här laget och är ganska glad över att slippa börja om med en ny familj. Dock vill jag inte lämna NY, jag älskar staden. Hur som helst, hon sa att jag skulle känna mig som hemma och njuta av tiden i huset, vilket jag garanterat ska göra. Jag känner mig seriöst som en OC-stjärna och jag klagar heller inte då hennes son (som förövrigt ser bra ut) är här. Han eller mamman ska köra mig till flygplatsen och jag ska tills dess bara njuta av av mitt lyxliv. Det roligaste var när hon sa att hon låter mig stanna hur länge som det nu behövs, så länge de inte skickar tillbaka mig till huset jag precis kom ifrån. "De bor ju i lådor, kan folk verkligen bo sådär? Dit får du inte åka igen, stanna i vårt hus och njut av att kunna stå upp utan att röra taket". Haha, men ska sanningen fram så är det som lådor i jämförelse med hennes hus. Jag kunde väl inte få ett bättre avslut om man bortser från att jag typ är döende. Jag har feber, kan inte andas och har ständigt huvudvärk. Förutom det så känner jag mig som en princessa! Jag har försökt smygfota huset men det är lite svårt då det skulle bli ytterst pinsamt om någon fick syn på mig..
Jag och Steph har suttit över skype och pratat i över 2 timmar nu, helt sjukt vad jag kommer att sakna den människan. Men nu när jag åker hem så kommer jag garanterat att åka till henne i december, vilket jag ser fram emot något enormt! Dessutom kommer hon till Sverige i februari. Jag hoppas att jag kommer kunna träffa henne innan jag åker hem, annars blir det lite jobbigt.
Nu ska jag rulla min feta röv till badrummet för att ta ett bad. Därefter ska jag börja packa om allt i mina resväskor för att undvika alltför mycket övervikt. Seriöst, hur ska detta sluta?
Vi satt och pratade i bilen och hon sa att hon var lite nervös för det här med tidsbegränsningen. Eftersom hon har ett sådant flexibelt schema så är det svårt för henne att fördela mina 45 timmar. Det kommer snarare bli som att jag är fången i huset och jobbar 24/7. Det är precis vad hon behöver och jag tror vi båda insåg att detta inte kommer att fungera. Jag var dock villig att ge det ett försök då det endast handlar om 3 månader. Speciellt med tanke på att hon precis köpt en ny bil till mig och en asball mobiltelefon. Hur som helst så är hon nog den första jag träffat som varit ärlig från början, och det glädjer mig. Hon sa att hon tycker så mycket om mig och det var anledningen till att hon i första läget letade upp mig igen. Jag menar vi blev ju matchade först och sedan visade det sig att hon inte kunde fixa en bil åt mig. Därefter fick hon jaga rätt på mig för att återigen bli matchad (vilket inte är lätt då organisationen i vanliga fall inte matchar dig med samma familj två gånger). Hon sa dock att hon redan nu kände att detta kommer bli ett problem och och det är inte rättvist av henne att ge sig in i något när hon har den tanken i bakhuvudet. Hon är så jävla gullig så om det gick skulle jag adoptera henne till min mormor. Hon sa att hon egentligen inte ville släppa iväg mig men det är inte rättvist att ha mig anställd här bara för att hon tycker om mig, det måste ju fungera jobbmässigt också.
Jag kan dock inte påstå att jag är speciellt ledsen eftersom jag var så inställd på att åka hem förra gången. Jag är ju ganska trött på au pairandet vid det här laget och är ganska glad över att slippa börja om med en ny familj. Dock vill jag inte lämna NY, jag älskar staden. Hur som helst, hon sa att jag skulle känna mig som hemma och njuta av tiden i huset, vilket jag garanterat ska göra. Jag känner mig seriöst som en OC-stjärna och jag klagar heller inte då hennes son (som förövrigt ser bra ut) är här. Han eller mamman ska köra mig till flygplatsen och jag ska tills dess bara njuta av av mitt lyxliv. Det roligaste var när hon sa att hon låter mig stanna hur länge som det nu behövs, så länge de inte skickar tillbaka mig till huset jag precis kom ifrån. "De bor ju i lådor, kan folk verkligen bo sådär? Dit får du inte åka igen, stanna i vårt hus och njut av att kunna stå upp utan att röra taket". Haha, men ska sanningen fram så är det som lådor i jämförelse med hennes hus. Jag kunde väl inte få ett bättre avslut om man bortser från att jag typ är döende. Jag har feber, kan inte andas och har ständigt huvudvärk. Förutom det så känner jag mig som en princessa! Jag har försökt smygfota huset men det är lite svårt då det skulle bli ytterst pinsamt om någon fick syn på mig..
Jag och Steph har suttit över skype och pratat i över 2 timmar nu, helt sjukt vad jag kommer att sakna den människan. Men nu när jag åker hem så kommer jag garanterat att åka till henne i december, vilket jag ser fram emot något enormt! Dessutom kommer hon till Sverige i februari. Jag hoppas att jag kommer kunna träffa henne innan jag åker hem, annars blir det lite jobbigt.
Nu ska jag rulla min feta röv till badrummet för att ta ett bad. Därefter ska jag börja packa om allt i mina resväskor för att undvika alltför mycket övervikt. Seriöst, hur ska detta sluta?
Godnatt =)
Hemligt uppdrag, check
Shopping, check
Svullat god mat, check
Släpat runt på elefant hela dagen, check
Jag mår verkligen inte bra för tillfället. Min elefant uppe i huvudet måste ha förökat sig då han verkar trivas väldigt bra. Huvudet känns som att det kommer att explodera vilken sekund som helst och jag har idag kommunicerat på min egen nivå - genom att nysa på folk. Tydligen är min förkylning minst lika jobbig för annat folk, här ska ni får höra! Jag sitter på tåget, för mig själv, i ett hörn så att jag inte råkar föra över mina baskilusker på människorna i min omgivning. Långt bort från andra änden ser jag en arg gubbe resa på sig och han börjar röra sig mot mig. Han ber mig seriöst kliva av tåget "om jag nu måste nysa när jag befinner mig bland folk".. Ehhh? Han fick det ju att låta som att jag satt där och pruttade offentligt. Inte ens lite medlidande fick man! Därefter slog han sig ned i sätet mitt emot, precis som att han ville hålla koll på mig för att kunna kasta ut mig om jag nu nyste. Säger man nyste eller nös? Jag skulle personligen säga nyste, men med tanke på mina kunskaper inom det svenska språket så kan jag nästan svära på att man säger nös.
Jag har insett hur tråkigt det är att läsa en blogg utan bilder. Min blogg stor nog som nummer 1 på tråkigast blogg. Jag orkar ju aldrig lägga upp bilder. Skäms på mig! Jag ska seriöst försöka ändra på detta så fort jag kommer till min nya familj. Hos den familjen kommer jag ha mer fritid än jag hade nu. Jag tänker dock inte använda tiden som bortförklaring för jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket tid jag har - jag är helt enkelt för lat. Men som sagt så ska jag försöka bara för eran skull. Åtminstone en bild varje gång jag bloggar, hur svårt kan det vara? Jag är lat, jag vet! Men jag jobbar på det, Okeeeeej?
Nu har jag precis suttit och snackat skit med min lcc som jag bor hos. Hon är så jävla skön, men vilken attityd! Hon har en attityd som gör att man bara vill skratta, men man vågar inte riktigt för man vet inte om hon kommer slå in pannbenet på en om man nu skulle så mycket som le. Hur som helst så gav hon mig några tabletter för min förkylning och de skulle tydligen hjälpa mig att sova då man blev trött av dem. Vi får väl med andra ord se om jag kommer upp i tid imorgon. Det här med tabletter som gör mig sömning är något som gör mig nervös. Jag har hemska minnen från mina åksjuketabletter jag tog när jag och min familj skulle till IKEA. Ahahah, det var tider det!
Godnatt gott folk. Jag ska redan visa er en förbättring så här kommer några bilder! =)
Stephs B-day
Jag har roligt när jag borstar tänderna..
Världens bästa unge!!
Long Island, mitt framtida hem
