Hejdå USA - 8 månader exakt
Så var vi där igen, att säga hejdå. Jag hade glömt bort hur svårt det var men ingen skada skedd - jag fick mig en stark reminder.
Dagen spenderades med min familj och som jag nämnde tidigare så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Hon är bara SÅ bra. Det känns som att jag kommit henne närmare på dessa 3 dagar än jag kom Billie, som jag spenderade 6 månader med .. Tragiskt men sant. Jag är intresserad av vad hon jobbar med så hon tog med mig till en av sina kunder, visade mig vad hon gjorde och förklarade vad det hela innebar. Hon råkade även nämna att det finns hopp om att jag en dag kanske kunde återvända och faktiskt jobba för henne. En tanke att leka med och även något jag skulle kunna döda för.
På kvällen tog jag bilen över till Steph för att ta farväl. För övrigt så har jag aldrig kört en skönare bil, jag skulle nästan kunna bo i den. Stephanie bjöd på middag och vi pratade om allt möjligt, precis som om det vore vilken dag som helst. Ingen av oss verkade riktigt förstå att detta är sista gången som denna vardag vi på något sätt tagit för givet, aldrig mer skulle komma tillbaka. Oavsett om vi kommer att träffas igen så kommer det aldrig vara samma sak. Hennes familj står jag även väldigt nära så det kommer att bli tomt utan dem också. Jag satt och pratade med hennes hostdad och även han verkade lite ledsen för att jag skulle åka. Vi håller alltid på att skojbråka och han insåg nog att det kommer bli tomt med elaka kommentarer. Han klämde även ur sig att han tyckte jag var en bitch från början. Något han fortfarande tycker jag är men nu när han känner mig så tycker han ju faktiskt om mig, så nu är det mer roligt. Till en början var han nästan lite rädd för mig, speciellt om jag var hungrig eller trött som han så fint sade det. Jag kommer sakna honom! För att inte tala om hur mycket jag kommer sakna hans barn som alltid frågar efter mig. Så fort det knackar på dörren så hör man "Stephanie, Terese is here".. Aaaaww.
Det värsta var ändå att säga hejdå till Steph. När man verkligen börjar tänka på att det aldrig kommer vara som det är nu och att det aldrig heller kommer att komma tillbaka, då gör det ont Riktigt ont. Det blev lite tårar och ett tufft farväl, därefter begav jag mig hemåt. Varför ska det göra så ont att säga hejdå? Jag vill inte vara rädd för förändringar, men kan inte neka till att jag är det? Man klamrar sig fast vid det man har så länge det är bra, tillslut blir man blind och vet inte längre vad som är bra - men man klamrar sig fortfarande fast av någon konstigt anlending. När man tillslut tvingas släppa taget i sista sekund inser man att man kunde ha gjort något annat med tiden då man klamrade sig fast och istället använt tiden till gå vidare. Jag måste säga att jag kan se en förändring i mig, jag har lärt mig leva i nuet. Tidigare har jag gått och grubblat långt innan denna sk förändring inträffade och haft ångest långt i förväg. Vilket resulterade i att jag bara mådde dåligt under en längre tid och när det väl inträffade så insåg jag att det inte var så farligt. Den här gången har jag faktiskt kunnat leva i nuet, tagit dagen som den kom och bara njutit av tiden tillsammans med Steph. Ut i det sista, som alltid, gjorde det ont att ta farväl. Antar att det är en del av livet som man vare sig man vill eller inte, måste lära sig att leva med. Jag vet att vi ses igen, troligtvis redan i december.
Jag kommer att sakna dig Stephanie. En del av mig vill stanna, en del av mig vill åka hem. Jag håller mig fortfarande till ödet och litar på att allting har en mening.
Vi ses snart älskade vänner, nu är det inte långt kvar. <3
Dagen spenderades med min familj och som jag nämnde tidigare så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Hon är bara SÅ bra. Det känns som att jag kommit henne närmare på dessa 3 dagar än jag kom Billie, som jag spenderade 6 månader med .. Tragiskt men sant. Jag är intresserad av vad hon jobbar med så hon tog med mig till en av sina kunder, visade mig vad hon gjorde och förklarade vad det hela innebar. Hon råkade även nämna att det finns hopp om att jag en dag kanske kunde återvända och faktiskt jobba för henne. En tanke att leka med och även något jag skulle kunna döda för.
På kvällen tog jag bilen över till Steph för att ta farväl. För övrigt så har jag aldrig kört en skönare bil, jag skulle nästan kunna bo i den. Stephanie bjöd på middag och vi pratade om allt möjligt, precis som om det vore vilken dag som helst. Ingen av oss verkade riktigt förstå att detta är sista gången som denna vardag vi på något sätt tagit för givet, aldrig mer skulle komma tillbaka. Oavsett om vi kommer att träffas igen så kommer det aldrig vara samma sak. Hennes familj står jag även väldigt nära så det kommer att bli tomt utan dem också. Jag satt och pratade med hennes hostdad och även han verkade lite ledsen för att jag skulle åka. Vi håller alltid på att skojbråka och han insåg nog att det kommer bli tomt med elaka kommentarer. Han klämde även ur sig att han tyckte jag var en bitch från början. Något han fortfarande tycker jag är men nu när han känner mig så tycker han ju faktiskt om mig, så nu är det mer roligt. Till en början var han nästan lite rädd för mig, speciellt om jag var hungrig eller trött som han så fint sade det. Jag kommer sakna honom! För att inte tala om hur mycket jag kommer sakna hans barn som alltid frågar efter mig. Så fort det knackar på dörren så hör man "Stephanie, Terese is here".. Aaaaww.
Det värsta var ändå att säga hejdå till Steph. När man verkligen börjar tänka på att det aldrig kommer vara som det är nu och att det aldrig heller kommer att komma tillbaka, då gör det ont Riktigt ont. Det blev lite tårar och ett tufft farväl, därefter begav jag mig hemåt. Varför ska det göra så ont att säga hejdå? Jag vill inte vara rädd för förändringar, men kan inte neka till att jag är det? Man klamrar sig fast vid det man har så länge det är bra, tillslut blir man blind och vet inte längre vad som är bra - men man klamrar sig fortfarande fast av någon konstigt anlending. När man tillslut tvingas släppa taget i sista sekund inser man att man kunde ha gjort något annat med tiden då man klamrade sig fast och istället använt tiden till gå vidare. Jag måste säga att jag kan se en förändring i mig, jag har lärt mig leva i nuet. Tidigare har jag gått och grubblat långt innan denna sk förändring inträffade och haft ångest långt i förväg. Vilket resulterade i att jag bara mådde dåligt under en längre tid och när det väl inträffade så insåg jag att det inte var så farligt. Den här gången har jag faktiskt kunnat leva i nuet, tagit dagen som den kom och bara njutit av tiden tillsammans med Steph. Ut i det sista, som alltid, gjorde det ont att ta farväl. Antar att det är en del av livet som man vare sig man vill eller inte, måste lära sig att leva med. Jag vet att vi ses igen, troligtvis redan i december.
Jag kommer att sakna dig Stephanie. En del av mig vill stanna, en del av mig vill åka hem. Jag håller mig fortfarande till ödet och litar på att allting har en mening.
Vi ses snart älskade vänner, nu är det inte långt kvar. <3
Kommentarer
Trackback
