TesseLito

Jag är lite efter med uppdateringen men jag har helt enkelt inte haft tid. Hur som helst så bestämde vi oss för att ta en trip till Boston och spendera helgen tillsammans med några andra au pairer. Vi stressade gärnet för att hinna med ett tåg och jag skulle försöka springa med en resväska som var större än mig själv vilket resulterade i ett blåmärke på foten som fortfarande är kvar efter två veckor .. Resväskan var i princip tom, den skulle bara transporteras tillbaka till Boston och jag skulle snällt hjälpa till. Det är enklare att vara elak, då blir man åtminstone inte påhoppad av resväskor! Vi lyckades hinna med tåget, sen att det var 20 minuter försenat spelade ingen roll, vi hade hunnit med det även om det varit i tid! Detta gjorde att vi fick springa runt i regnet väl inne i city i jakt på en taxi. Jag kunde inte tro mina ögon när jag såg att gatorna var fulla av gula taxisar men ingen ville stanna för oss. Det ösregnade och ni vet ju vad som händer med blött hår - har man plattat det blir det stort som ett hus och har man som mig inget hår alls så ser man istället ut som en blöt katt.

Väl på bussen såg vi sådär urgulliga ut som bara vi kan. Vi hade fyra timmar framför oss så vi bestämde oss för att lära varandra lite tyska och svenska. Jag var grym, det tyckte dock inte killen framför oss som försökte sova. Jag lyckades även ta tag i att läsa fjärde Harry Potter boken, det var roligare än att stirra in i sätet framför mig. Större delen av resan spenderades i min andra värld, den värld dit musiken tar mig. Vi gjorde ett snabbt stopp på Mcdonken och självklart när Steph skulle beställa så var pommes fritten slut. Den söta killen i kassan frågade snällt "är det okej att vänta i några minuter" .. Jag råkade kläcka ur mig något i stil med "Om du ger oss skjuts till Boston om vi missar bussen så kan vi mer än gärna vänta.." Jag kan säga att killen sprang för sitt liv för att få tag i de sista pommes fritten och han lyckades, så vi slapp vänta och vi hann med bussen. Kinesen som körde bussen var inge vidare smart då han inte räknade hur många som gick av, så jag lovar er att någon stackare stod kvar där efter att vi lämnat parkeringen.

Vad gjorde vi? Inget speciellt egentligen, vi shoppade och de visade mig runt. Vi bodde hos en kompis till Steph och hon bodde i ett jättefint hus med VÄRLDENS bästa mat!! Det var nästan som att vara hemma igen och jag hade kunnat stanna föralltid. Vi åt med andra ord henne ur huset och åkte in till city. Vi besökte även Harvard och därefter åkte vi hem till den andra kompisen som bodde i ett sådant där OC-hus. Sjukt stort, fyra våningar och hur fint som helst! Jag ska  troligtvis fråga hennes föräldrar om de vill adoptera mig (Förlåt mamma). I källaren hade de air-hockey, fotbollsspel på bord osv och där spenderade vi några timmar.

Hemresan gick fort och väl i NYC så bestämde vi oss för att äta på en italiensk restaurang. Det blev en pasta och maten var verkligen jättegod, dock var det mindre roligt när notan kom ut och vi insåg att vi hade blivit rånade. Herregud, 300kronor för en pasta, inte okej!! Vi gav därmed inte så mycket dricks som man borde och fick därför springa för våra liv för att slippa skämmas. Vi gick och vi gick med våra stora väskor och vi såg ut som turister då varje försäljare kom fram till just oss. Stephanie skyllde allt på mig och vi skrev därför en skyllt och satte den i pannan på mig. Skylten löd: I'm not a tourist, LEAVE ME ALONE!! (I mean it). Folk lät oss faktiskt vara, de vågade inte annat än att skratta lite försiktigt.

Boston var ballt, jag önskar vi hade haft mer tid. Det var en mysig stad med väldigt fina hus och trevligt folk.