TesseLito

För tillfället har jag ingen lust att blogga alls och det beror på många saker. Beslutet som jag inte helt och hållet har fattat blev jobbigare än vad jag trodde. Jag vill inte ens veta vilken smäll jag kommer få när jag väl fattat beslutet. Jag vill heller inte ens tänka tanken på om jag under senare dagar inser att jag tog fel beslut. Ena beslutet innebär på något sätt att jag slipper ta tag i allt, men något säger mig att jag bara skjuter det under mattan och väntar på bättre tider. Jag har sedan tidig ålder lovat mig själv att aldrig bara sitta och se på eller rättare sagt nöja mig med tillvaron så länge den inte är bra. Jag är nog den personen som hellre fattar fel beslut och blir illa tvungen att utgå från det felvalet, än att ha känslan av att jag inte gjort något åt det trots att jag kunde. Jag tar tag i saker, tillskillnad från vissa andra.

Jag har aldrig blivit så sårad i hela mitt liv. Jag väntade på att det skulle komma men det tog hårdare på mig än vad jag hade räknat med. Allt jag kan känna är att jag är besviken, så sjukt jävla besviken. Det finns tyvärr inga ord jag kan finna som beskriver vad jag egentligen känner just nu, men besvikelse är ett ganska passande ord. Jag trodde det var lätt att välja mellan gott och ont, framförallt när valen är så pass självklara - men jag hade tydligen fel. Så jävla fel .. Att åka hem till Sverige står sist på min att-göra-lista. Jag är rädd att Tyresö står ännu längre ner. Jag får helt enkelt stå på mina egna ben och låta mitt samvete skrika "PULL YOURSELF TOGETHER WOMAN!"

Därmed ska jag återgå till min bok, Pojken som kallades Det, och få min livsglädje tillbaka. Btw kära svensklärare - jag förstår nu vad du menar med språket i dessa böcker. Tack för att du förstörde min njutning, nu sitter jag bara och stör mig på det du sa samtidigt som jag måste erkänna för mig själv att du hade rätt. Aj, det tog emot.