TesseLito

Så var vi där igen, att säga hejdå. Jag hade glömt bort hur svårt det var men ingen skada skedd - jag fick mig en stark reminder.

Dagen spenderades med min familj och som jag nämnde tidigare så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Hon är bara SÅ bra. Det känns som att jag kommit henne närmare på dessa 3 dagar än jag kom Billie, som jag spenderade 6 månader med .. Tragiskt men sant. Jag är intresserad av vad hon jobbar med så hon tog med mig till en av sina kunder, visade mig vad hon gjorde och förklarade vad det hela innebar. Hon råkade även nämna att det finns hopp om att jag en dag kanske kunde återvända och faktiskt jobba för henne. En tanke att leka med och även något jag skulle kunna döda för.

På kvällen tog jag bilen över till Steph för att ta farväl. För övrigt så har jag aldrig kört en skönare bil, jag skulle nästan kunna bo i den. Stephanie bjöd på middag och vi pratade om allt möjligt, precis som om det vore vilken dag som helst. Ingen av oss verkade riktigt förstå att detta är sista gången som denna vardag vi på något sätt tagit för givet, aldrig mer skulle komma tillbaka. Oavsett om vi kommer att träffas igen så kommer det aldrig vara samma sak. Hennes familj står jag även väldigt nära så det kommer att bli tomt utan dem också. Jag satt och pratade med hennes hostdad och även han verkade lite ledsen för att jag skulle åka. Vi håller alltid på att skojbråka och han insåg nog att det kommer bli tomt med elaka kommentarer. Han klämde även ur sig att han tyckte jag var en bitch från början. Något han fortfarande tycker jag är men nu när han känner mig så tycker han ju faktiskt om mig, så nu är det mer roligt. Till en början var han nästan lite rädd för mig, speciellt om jag var hungrig eller trött som han så fint sade det. Jag kommer sakna honom! För att inte tala om hur mycket jag kommer sakna hans barn som alltid frågar efter mig. Så fort det knackar på dörren så hör man "Stephanie, Terese is here".. Aaaaww.

Det värsta var ändå att säga hejdå till Steph. När man verkligen börjar tänka på att det aldrig kommer vara som det är nu och att det aldrig heller kommer att komma tillbaka, då gör det ont Riktigt ont. Det blev lite tårar och ett tufft farväl, därefter begav jag mig hemåt. Varför ska det göra så ont att säga hejdå? Jag vill inte vara rädd för förändringar, men kan inte neka till att jag är det? Man klamrar sig fast vid det man har så länge det är bra, tillslut blir man blind och vet inte längre vad som är bra - men man klamrar sig fortfarande fast av någon konstigt anlending. När man tillslut tvingas släppa taget i sista sekund inser man att man kunde ha gjort något annat med tiden då man klamrade sig fast och istället använt tiden till gå vidare. Jag måste säga att jag kan se en förändring i mig, jag har lärt mig leva i nuet. Tidigare har jag gått och grubblat långt innan denna sk förändring inträffade och haft ångest långt i förväg. Vilket resulterade i att jag bara mådde dåligt under en längre tid och när det väl inträffade så insåg jag att det inte var så farligt. Den här gången har jag faktiskt kunnat leva i nuet, tagit dagen som den kom och bara njutit av tiden tillsammans med Steph. Ut i det sista, som alltid, gjorde det ont att ta farväl. Antar att det är en del av livet som man vare sig man vill eller inte, måste lära sig att leva med. Jag vet att vi ses igen, troligtvis redan i december.

Jag kommer att sakna dig Stephanie. En del av mig vill stanna, en del av mig vill åka hem. Jag håller mig fortfarande till ödet och litar på att allting har en mening.

Vi ses snart älskade vänner, nu är det inte långt kvar. <3

Om jag kunde stoppa tiden skulle jag göra det nu, även om det för min del skulle innebära feber varje dag tills jag satte igång tiden igen. Jag har seriöst hittat världens bästa familj, som bor i världens finaste hus, i världens trevligaste område som råkar befinna sig endast 30 minuter ifrån världens bästa shopping. Skulle livet vara enkelt och fungera på mina villkor så skulle jag självklart stanna här och jobba som hennes assisten då det är vad hon egentligen behöver. Nu sker ju inte allt på mina villkor och jag får väl säga som henne "allt har en mening".

Jag tog en lång promenad med voffsingarna. De är så jävla söta, fast fula på något sätt. Den enda är tydligen "ledaren" då den andra följer efter vart han än går. Om han gick och luktade på något, gjorde den andra exakt samma sak 2 sekunder senare. De bajsade samtidigt, de kissade på samma saker och de skällde på exakt samma blommor. Alltså, det borde vara olagligt att vara sådär söta!? Området är urläckert och jag träffade trevliga grannar på vägen. Blev även nedskjuten av en liten kille som kaste en boll rakt i huvudet på mig. Tur för honom att bollen var mjuk, annars hade jag blivit illa tvungen att visa honom mina skills inom karate.

Efter promenaden hade mamman gjort middag. Eftersom hennes barn inte var hemma blev det bara vi två. Jag skulle säga att det var gott om jag kunde känna smaken, men det såg i alla fall gott ut! Lite senare kom hennes dotter Emily hem med hennes pappa och vi satt och pratade om allt möjligt. Så sjukt härliga människor, det känns som att man känt dem hela sitt liv. Vad som också glädjer mig är att se hur bra mamman och pappan kommer överens trots att de är skilda. De avslutade allt med en liten dans och jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. HERREGUD säger jag bara. Nu pratar vi inte pardans utan vi pratar sådan där skön dans som man endast gör på fyllan.

Därefter har min mamma pysslat om mig eftersom jag är sjuk. Hon gjorde te och gav mig lite kakor och har nu gett mig en hel bricka med saker jag ska använda mig av innan jag sover. Hon är så söt så. Imorgon ska hon dessutom köra mig till köpcentrumet då hon vägrade låta mig ta tåget. Självklart kommer hon och hämtar mig också. På kvällen skulle de ut på middag och hon bad mig då ta bilen (som hon förövrigt köpte till mig) för att åka och säga hejdå till Steph. Det är inte många familjer som lånar ut sin nya bil bara sådär. Inte ens familjen som jag bodde hos i 6 månader lånade ut bilen i slutet på min vistelse "då jag inte längre jobbar för dem".

Nu ska jag hoppa in i duschen, knarka lite tabletter och sedan krypa ned i sängen.

Btw; jag har nu fått min flight. Jag åker på fredag och är hemma på lördag morgon! Vi ses snart älskade vänner. =) <3

Nu är det såhär va, att jag vill inte längre vara sjuk! Om man är såhär sjuk vill man ju vara hemma i sin egna säng, ha en mamma som köper godis och tycker synd om en. Och varför inte en gullig pojkvän som kan klappa en på magen? För tillfället fattas allt av ovanstående så jag tycker jag kan bli frisk ögona böj! Jag menar skulle jag få välja skulle jag ju aldrig vara sjuk, men världen tycks vara för grym för att låta människor vara friska livet ut.

Jag har lyckats trycka i mig en yoghurt och .. det var nog allt? Jag är inte hungrig och tycker det är sjukt tråkigt att äta när man inte ens kan känna vad det är för smak. Jag kanske ska passa på att stoppa i mig allt sådant där nyttigt ni vet, som en mänsklig varelse i vanliga fall inte skulle äta. Förutom maten så har jag ett annat problem - jag får inte snyta mig i fred. Städerskan är här 24/7 och hon är överallt hela tiden. Tänk om man bara kunde få en privat stund för någon minut? Det är ju inte så att jag hinner springa till toaletten varje gång jag nyser. Blir jag nysnödig så är det bara springa till närmsta pappershållare och gömma mitt ansikte snabbt som sjutton i pappret.

Nu ska jag sluta klaga över mitt tillstånd och försökta komma på något annat att skriva. Jag kan ju säga att jag längtar till att få komma hem och träffa alla igen. Däremot vill jag inte hem till Sverige, jag skulle vilja stanna i New York. Jag älskar verkligen staden och människorna här. Dessutom har jag en svag känsla av att min resa hem betyder för min del att jag måste ta tag i mitt liv. Då säger jag som jag skulle sagt när jag var tonnåring: ORKAAAA!?

Om någon har ett jobb att erbjuda så är jag ytterst intresserad, så länge det inte handlar om restaurang. Jag orkar inte vara trevlig mot folk som beter sig som idioter. Ska sanningen fram så orkar jag nog inte vara trevlig alls..

Alltså, ledsen för all förvirring. Jag kommer hem ändå! Den här gången är det faktiskt sant. Troligtvis till helgen, eventuellt tidigare.

Vi satt och pratade i bilen och hon sa att hon var lite nervös för det här med tidsbegränsningen. Eftersom hon har ett sådant flexibelt schema så är det svårt för henne att fördela mina 45 timmar. Det kommer snarare bli som att jag är fången i huset och jobbar 24/7. Det är precis vad hon behöver och jag tror vi båda insåg att detta inte kommer att fungera. Jag var dock villig att ge det ett försök då det endast handlar om 3 månader. Speciellt med tanke på att hon precis köpt en ny bil till mig och en asball mobiltelefon. Hur som helst så är hon nog den första jag träffat som varit ärlig från början, och det glädjer mig. Hon sa att hon tycker så mycket om mig och det var anledningen till att hon i första läget letade upp mig igen. Jag menar vi blev ju matchade först och sedan visade det sig att hon inte kunde fixa en bil åt mig. Därefter fick hon jaga rätt på mig för att återigen bli matchad (vilket inte är lätt då organisationen i vanliga fall inte matchar dig med samma familj två gånger). Hon sa dock att hon redan nu kände att detta kommer bli ett problem och och det är inte rättvist av henne att ge sig in i något när hon har den tanken i bakhuvudet. Hon är så jävla gullig så om det gick skulle jag adoptera henne till min mormor. Hon sa att hon egentligen inte ville släppa iväg mig men det är inte rättvist att ha mig anställd här bara för att hon tycker om mig, det måste ju fungera jobbmässigt också.

Jag kan dock inte påstå att jag är speciellt ledsen eftersom jag var så inställd på att åka hem förra gången. Jag är ju ganska trött på au pairandet vid det här laget och är ganska glad över att slippa börja om med en ny familj.  Dock vill jag inte lämna NY, jag älskar staden. Hur som helst, hon sa att jag skulle känna mig som hemma och njuta av tiden i huset, vilket jag garanterat ska göra. Jag känner mig seriöst som en OC-stjärna och jag klagar heller inte då hennes son (som förövrigt ser bra ut) är här. Han eller mamman ska köra mig till flygplatsen och jag ska tills dess bara njuta av av mitt lyxliv. Det roligaste var när hon sa att hon låter mig stanna hur länge som det nu behövs, så länge de inte skickar tillbaka mig till huset jag precis kom ifrån. "De bor ju i lådor, kan folk verkligen bo sådär? Dit får du inte åka igen, stanna i vårt hus och njut av att kunna stå upp utan att röra taket". Haha, men ska sanningen fram så är det som lådor i jämförelse med hennes hus. Jag kunde väl inte få ett bättre avslut om man bortser från att jag typ är döende. Jag har feber, kan inte andas och har ständigt huvudvärk. Förutom det så känner jag mig som en princessa! Jag har försökt smygfota huset men det är lite svårt då det skulle bli ytterst pinsamt om någon fick syn på mig..

Jag och Steph har suttit över skype och pratat i över 2 timmar nu, helt sjukt vad jag kommer att sakna den människan. Men nu när jag åker hem så kommer jag garanterat att åka till henne i december, vilket jag ser fram emot något enormt! Dessutom kommer hon till Sverige i februari. Jag hoppas att jag kommer kunna träffa henne innan jag åker hem, annars blir det lite jobbigt.

Nu ska jag rulla min feta röv till badrummet för att ta ett bad. Därefter ska jag börja packa om allt i mina resväskor för att undvika alltför mycket övervikt. Seriöst, hur ska detta sluta?

Hemligt uppdrag, check
Shopping, check
Svullat god mat, check
Släpat runt på elefant hela dagen, check

Jag mår verkligen inte bra för tillfället. Min elefant uppe i huvudet måste ha förökat sig då han verkar trivas väldigt bra. Huvudet känns som att det kommer att explodera vilken sekund som helst och jag har idag kommunicerat på min egen nivå - genom att nysa på folk. Tydligen är min förkylning minst lika jobbig för annat folk, här ska ni får höra! Jag sitter på tåget, för mig själv, i ett hörn så att jag inte råkar föra över mina baskilusker på människorna i min omgivning. Långt bort från andra änden ser jag en arg gubbe resa på sig och han börjar röra sig mot mig. Han ber mig seriöst kliva av tåget "om jag nu måste nysa när jag befinner mig bland folk".. Ehhh? Han fick det ju att låta som att jag satt där och pruttade offentligt. Inte ens lite medlidande fick man! Därefter slog han sig ned i sätet mitt emot, precis som att han ville hålla koll på mig för att kunna kasta ut mig om jag nu nyste. Säger man nyste eller nös? Jag skulle personligen säga nyste, men med tanke på mina kunskaper inom det svenska språket så kan jag nästan svära på att man säger nös.

Jag har insett hur tråkigt det är att läsa en blogg utan bilder. Min blogg stor nog som nummer 1 på tråkigast blogg. Jag orkar ju aldrig lägga upp bilder. Skäms på mig! Jag ska seriöst försöka ändra på detta så fort jag kommer till min nya familj. Hos den familjen kommer jag ha mer fritid än jag hade nu. Jag tänker dock inte använda tiden som bortförklaring för jag vet att det inte spelar någon roll hur mycket tid jag har - jag är helt enkelt för lat. Men som sagt så ska jag försöka bara för eran skull. Åtminstone en bild varje gång jag bloggar, hur svårt kan det vara? Jag är lat, jag vet! Men jag jobbar på det, Okeeeeej?

Nu har jag precis suttit och snackat skit med min lcc som jag bor hos. Hon är så jävla skön, men vilken attityd! Hon har en attityd som gör att man bara vill skratta, men man vågar inte riktigt för man vet inte om hon kommer slå in pannbenet på en om man nu skulle så mycket som le. Hur som helst så gav hon mig några tabletter för min förkylning och de skulle tydligen hjälpa mig att sova då man blev trött av dem. Vi får väl med andra ord se om jag kommer upp i tid imorgon. Det här med tabletter som gör mig sömning är något som gör mig nervös. Jag har hemska minnen från mina åksjuketabletter jag tog när jag och min familj skulle till IKEA. Ahahah, det var tider det!

Godnatt gott folk. Jag ska redan visa er en förbättring så här kommer några bilder! =)

     

   
Stephs B-day
Jag har roligt när jag borstar tänderna..
Världens bästa unge!!
Long Island, mitt framtida hem

Jo, juste. Jag blir kvar här tills på tisdag istället. Jag är nöjd då jag kan fullfölja mina planer istället. Jag ska försöka ta mig upp tidigt och packa. Därefter kan jag på lukten bedöma att det är dags för mig att ta en dusch. Sedan ska jag ta en promenad och uträtta ett hemligt ärende. Sedan ska jag knata vidare till ett köpcentrum och göra av med lite mer pengar. Imorgon är även Jonathans sista dag här så jag måste åka och säga hejdå. Det är inte lätt att kommunicera med folk utan telefon. Jag jobbar på det där med att telepatera (stavning?) men hittills har jag inte lyckats speciellt bra.

Nu ska jag och min elefant gå och sova. Förhoppningsvis är min huvudvärk borta tills imorgon.

Godnatt gott folk! <3

Jag är dunderförkyld pga Stephanies dumma fläkt! Den har gjort mig jättesjuk och det känns för tillfället som att jag har en elefant sittandes innanför pannbenet. Snabeln hänger ut genom näsan och gör det svårt för mig att andas. Han bjöd mig även på en huvudvärk som vägrar att släppa. Lite synd är det faktiskt om mig.

På fredagen blev jag hämtad av Stephs hostmom för att jag skulle få slippa gå i regnet. Inte för att det spelade sådär överdrivet stor roll då jag redan gått 20min i ösregn. Snacka om att jag såg ut som en blöt katt när jag kom fram! Vi torkade mig med hårfönen och begav oss sedan ut på jakt efter en present till hennes hostmom som fyllde år kommande dag. Därefter rullade vi vidare till vårt au pair möte. Som jag tidigare skrev så ryktades det om Glass-Party, så vi hade höga förväntningar vad gällde detta möte. Glassen levde upp till förväntningarna och som två tjocka ungar gluffsade vi i oss det vi fått på tallriken. När mötet var slut och vi pratat sönder alla så lurade vi med oss några till bowlinghallen. Som vanligt så ägde man ju, jag vann båda gånger och därefter blev jag less och började köra med vänstern istället. Jag lyckades få ned en strike med min vänster och jag kan ju även nämna att jag inte kom sist - trots att de andra använde sig av sin rätta hand. Då vi alla gått med på att bjuda vinnaren på en drink, stod det plötsligt en rosa-grön drink framför ögonen på mig. Dock var det inte lika roligt när vakten, större än ett hus, dök upp bakom axeln och "skulle kolla läget". Hejdå häftiga drink, inte ens en klunk hann jag med!

Efter natten var jag döende då jag frös som en liten gnu hela natten lång. Jag hade dock inte tid med att vara sjuk så jag plågade mig upp för att ge hennes hostmom en kram och ett litet leende. Jag kunde ju åtminstone låtsas att jag tycker det var kul att få medverka på hennes stora dag. Därefter blev det gym, trots att ingen av oss egentligen ville gå. Jag var glad då alla mina killar var där. En av dem är så snygg att jag seriöst inte vet vart jag ska ta vägen. Den andra är sådär söt så man inte kan sluta titta. Tragiskt nog känner det tydligen varandra, varför är det alltid så!? Den tredje är ingen snygging, men superrolig - så vi befann oss större delen inne på hans kontor och pratade skit. Han försökte även hjälpa mig med mitt medlemsskap då jag kommer att byta gym i och med flytten.  Det tog emot att lämna gymmet då det troligtvis var min sista gång där.. folket är helt underbart. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte..

Sedan blev det middag med en kompis som fyllt år, han fick ett kort som löd; Im soooo excited about your birthday. I could just .. FART! It didn't make sense at all men jag får väl ta på mig den. Jag skulle gå och köpa ett kort men blev lite stressad. Av misstag tog jag fel kort så jag blev lika chockad jag när han öppnade kortet. Vi hade stått i timmar för att hitta det rätta och så blev det pannkaka för att jag inte jobbar bra under stress. Efter middagen begav vi oss till stranden, lallade omkring och bara njöt. Sedan blev det rally hem då Steph började jobba. Vi kollade på film och jag var gullig och hjälpte henne med ungarna. Hennes föräldrar ramlade bokstavligen innanför dörren runt 4 och då fick vi äntligen gå och sova. Jag hade lärt mig min läxa den här gången och sov med en t-shirt, hoodie och två täcken. Jag kan meddela att jag fortfarnade frös och var om möjligt, ännu sjukare på morgonen.

Idag, söndag har jag bara gått runt och tyckt synd om mig själv. Vi mötte upp Jonathan igen (han var mannen som fyllde år btw) och det blev lite shopping. Jag hittade ett par jättefina skor och en scarf. Jag har aldrig betalat så mycket för en scarf i hela mitt liv och ångesten sitter fortfarande i vill jag lova. Dock var det rea på både skorna och scarfen så jag tycker fortfarande att jag har gjorde ett bra jobb på min shoppingrunda.

Jag ska precis bege mig ut i regnet för att ta tåget till mina gamla trakter. Steph är ledig så vi ska till gymmet och sedan fira en kompis som fyller 21. Därefter har vi vårt au pair möte och jag har hört rykten om att det ska bjudas på glass - det kan jag ju inte gå miste om! Trots att jag inte tillhör gruppen längre så tänker jag smita dit och gluffsa i mig lite glass. Natten kommer att spenderas hos Steph så ni får en snabb uppdatering nu och sedan får ni vänta tills på lödagkväll eller söndag.

Nu måste jag kila så jag inte missar tåget, sköt om er gott folk!

PussPuss

Dumma, dumma studsmatta! Den står där och skriker åt mig att jag ska komma och hoppa. Jag är en svag människa och har nu varit och studsat två gånger då jag inte kunde ignorera den längre. Den är enorm, vet ni vad det innebär för mänskligheten? Jag kan göra allt och lite till på den. Efter första omgången fick jag ont men jag intalade mig själv att det var värt det, för det är det ju? Nu ligger jag på golvet, tycker synd om mig själv och vet inte vart jag ska ta vägen. Dumma rygg som vägrar bli bra! Nu är det krig, mig själv vs min rygg. Vi tycker inte längre om varandra och jag har nu officiellt gjort slut med honom.

Jag kan tyvärr inte förklara detta dilemma. En vanlig människa skulle låta bli att studsa, för det är inte ens lite värt smärtan. Men jag kan bara inte låta en studsmatta stå mitt framför ögonen på mig och inte hoppa? Det är som att säga till en 4åring att tomten inte finns.. man gör det helt enkelt inte! Nu när jag sitter här och har fått smaka på min egen medicin så kan jag ju inte påstå att jag blivit mycket klokare. Jag vet mycket väl att jag kommer klättra upp på den där jävla mattan imorgon också, svett och tårar - det är kärlek det!

Godnatt folks!

Gott folk, vet ni vad jag precis insåg? Jag smet ut till köket för att kirra något att äta och får då syn på en studsmatta utanför fönstret!? Alltså, glöm det jag sa om min rygg, den kommer inte vara tillbaka till det normala på ett bra tag. Här ska det hoppas!! Förra sommaren bodde jag i princip på Niklas studsmatta. Ni förstår inte, det här är som julafton för en 5åring. JAG ÄR LYCKLIG!!

Med tanke på att man haft ett fullspäckat schema varje dag så är det här himmelriket. Att få sova hur länge man vill och sedan bara sitta och hänga på msn, lyssna på musik och göra ingenting. Det var ett bra tag sedan sist och visst blir det tråkigt i längden, men nu handlar det endast om fyra dagar - som jag ska njuta! Då kvinnan i huset har 53654 regler så vågar man ju inte pilla på något. Chansen att jag glömmer någon av reglerna är ganska stor. Dessutom har jag inte vågat ta mig ut ur rummet då hennes tjocka katt smyger omkring och väntar på att få sätta klorna i mig. Nämnde jag att jag inte gillar katter? Opålitliga är vad de är! Dessutom hårar de som sören....

Min rygg håller för övrigt på att gå av, den här sägen var ingen höjdare. Jag har nu hängt upp-och-ned i säkert en kvart och ryggen börjar äntligen att gå tillbaka till det "normala".  Skönt att man har en bra ursäkt, då behöver jag inte ha dåligt samvete när jag mot kvällen inser att jag endast legat i sängen hela dagen, kollat film och gjort ingenting. Skönt!

Nu har jag precis lämnat familjen och därmed pussat på mina bebisar en sista gång. Fan av de ska vara så söta. Jag kommer helt klart sakna dem! De har nu ritat varsin tatuering på mina armar och tro mig, ni vill inte se hur jag ser ut. Förhoppningsvis kommer jag att se dem igen då jag inte befinner mig alltför långt bort, men det kommer ju aldrig bli riktigt samma sak.

Idag följde jag med familjen till stranden, eller det var åtmintone ursprungsplanen. Jag hade fått stränga order från grandma att svänga förbi för ett hejdå, så det var ju lika bra att lyda. Jag älskar grandma och grandpa, jag står dem så nära att de skulle kunna vara min riktiga släkt. Tiden flög förbi och det blev inte mycket till strand för min del. Vi pratade oavbrutet i fyra timmar och de dumma katterna som aldrig hälsar på "främlingar" (dvs folk som inte är inneboende) skulle självklart komma krypandes upp i mitt knä. Jag är livrädd för katter, jag tycker inte ens om dem lite och mig ska de minsann komma till? Hur som helst, grandma började visa sina skillade talanger vad gäller det svenska språket och jag måste säga att jag är imponerad. De är svenskar från grund och botten men de har inte pratat svenska sen flera flera år tillbaka. Vi pratade om svensk julafton och om våra traditioner. Dessutom pratade vi om min nya familj och min nuvarande. Jag fick åtminstone några svar som lättade på mitt hjärta. Därefter fick jag en Harry Potter bok i avskedspresent samt alla kontaktuppgifter. Om något skiter sig så var jag alltid välkommen att bo hos dem, vilket känns skönt med tanke på min otur som ständigt förföljer mig.

Nu sitter jag här hos en lcc, hon verkar lite knasig men jag klagar inte. Tydligen har man gångavstånd till ett köptcentrum och dessutom en mysig park runt hörnet. För att inte tala om att jag har TV på rummet, internet och två söner att flirta med. Självklart har människan en katt också, så jag lär väl inte spendera alltför mycket tid i huset. Jag stannar här till på söndag och då får jag äntligen komma till min nya familj.

Nu ska jag gå och sova då jag börjar få kramp av att skriva från Ipoden. Vi hörs imorgon älskade människor.

Idag, tisdag åkte jag in till city med mig själv och min ipod. Shoppade det sista innan hemfärden och köpte lite presenter till släkten. Jag stressade runt som en galning för att hinna med tåget tillbaka. Hittade min framtida man i en butik, världens gulligaste men honom lär jag ju inte prata med igen. Jag hann hur som helst med tåget, även om jag fick springa den sista biten. På vägen hem plockade jag upp min egendesignade tjocktröja. Det står East Northport på ryggen med ett litet tryck, sedan står det Long Island på ärmen. Jag är nöjd, den är sjukt ball! Sedan bar det av hemåt.

Mina ungar springer och kramar mig och talar glatt om för mig att de har städat upp i mitt rum då det var stökigt. Jag som hade packat ned i stort sett allt förstod inte riktigt vad de pratade om. De sprang glatt ned och visade mig vad de åstadkommit. På dörren satt först en lapp "We're sorry that we played dress-up in your room while aunt Marnee went potty! Detta gjorde ännu mer att jag inte ville öppna dörren, detta kunde ju inte båda gott? Mina kläder låg överallt och mina tjejer hade försökt hänga upp kläderna på galgar igen. Det hände trosor, vantar, klänningar - allt på dessa galgar. Hälften hängde inte ens upp då jag antar att de små liven har haft svårt för att nå upp till stången. Förklaring:
"We didn't want you to leave, so we put everything back. See, your shoes are over here, and your dress is hanging from there .. we couldn't reach but that's where you're supposed to keep your lotion ...." -3-åriga Grace ger sin söta förklaring. Jag blev glad och började genast göra rum för både Grace och Chloe i min resväska.

Medan jag packade ned allt igen började Chloe anävnda min lotion. Hon var helt vit över hela kroppen och tyckte självfallet att hon gjort ett ytterst bra jobb. Grace däremot började istället bli frustrerad då jag återigen tryckte ned mina saker i väskan. Ungarna var sådär söta som gör att man inte vill åka hem, världens bästa helt enkelt. Jag fick stränga order om att dela med mig av min mat, så vi satt och åt tillsammans i mitt rum, målade och hoppade i min säng. Vi kollade även på lite bilder och njöt av den sista tiden tillsammans.

Ikväll, för ca två timmar sedan fick jag ett besked som vände hela min värld upp-och-ned ännu än gång. Familjen som jag blev matchad med tidigare, den där perfekta familjen ni vet? De hade ångrat sig och ville att jag skulle komma ändå, trots att jag bara kunde stanna i tre månader. En timme innan min transition-tid var över så ringer hon. De har fortfarande inte löst situationen med bilen men hon och Emily ska gå och kolla på bil nu i helgen och därmed köpa en bil till mig. Förutom att familjen har gott om pengar, har massa kontaker med kändisar i L.A så verkar de verkligen vara världens skönaste familj. Det som är bra är att jag redan träffat dem då det är så svårt att dömma någon utöver ett enstaka samtal. Hon sa att, jag suger på att översätta så jag drar det på engelska. "We're in this together, we're gonna figure something out. We want you and we're gonna have the best time ever"..

Imorgon ringer jag och tackar ja och därmed är det klart, jag blir kvar till december. Jag som var sjukt inställd på att åka fick det återigen tufft. Men jag kan inte tacka nej till detta, det kommer jag ha ångest för resten av mitt liv. Jag menar, är det inte som jag tänkt mig så tar jag mitt pick och pack och åker hem. Det handlar om 3 månader, vilket inte är lång tid alls. Så gott folk, vi ses i december istället!! =)=)=)=)

Det blev lite bråk när jag kom hem, då jag inte hört av mig. Undra varför då kärringen tog ifrån mig min mobil sekunden jag skulle gå ut genom dörren och påbörja min semester. Vi argumenterade och hon hade inte ett skit att säga till om. Hon måste vara dum på riktigt, en riktig jävla bitch är vad hon är. Ni som tycker jag har attityd, ni skulle se henne. Det värsta är att hon inte ens har något rätt att ge mig sådan attityd då allt detta är hennes fel. Hon och hennes familj får precis vad de vill, kan hon inte bara vara trevlig de sista dagarna då? Jag är så trött på detta drama, så fort man ska byta familj/åka hem så är man som en helt annan person? Familjen blir som monster och man blir behandlad som om man vore en kriminell galning som gjort inbrott i huset och dessutom bestämt sig för att bo där ett tag. Förutom attityden hon hade så verkade hon ju vara för blond för att ens prata med mig. Allt hon kunde säga var "det är lögn, det är inte sant" osv osv. Hög nivå på en diskussion med andra ord, inte lätt att argumentera. Jag tog emot större delen av skiten, även om jag lackade satan några gånger. Därefter gick jag ned och började räkna på vilken vägg jag först skulle slå sönder.

Måndag och tisdag fick jag åtminstone ledigt så jag kunde fixa allt jag ville få fixat. Eftersom jag endast hade valmöjligheten att åka till Texas igen insåg jag att jag verkligen kommer att åka hem. Jag avslutade mitt bankkonto, gick till gymmet en sista gång (fick se den äckligt snygga killen som jobbar där, han är såååååå snygg!!!!). Väl hemma igen fick jag en dörr slängt i ansiktet och man kunde ju fråga sig vad jag gjort denna gång? Tydligen så får jag inte prata med min mamma över skype då hon, som kan så mycket svenska, tyckte jag pratade massa skit om henne och hennes familj. Jag som snällt satt och pratade med min mor om vad jag ska börja dansa, hur jag ska göra med universitet osv. Jag finner inga ord längre, ta mig härifrån?

Jag försökte dra ut på tiden då luckan upp till vinden stirrade argt på mig. Jag visste att jag måste upp där och klättra och, utan att bryta alltför många ben i kroppen, även få ned mina stora resväskor. In kom jag med den stora stegen, hade ned allt som kom i min väg och placerade den under luckan (som fortfarande stirrade argt). Jag lyckades ta mig upp och försökte hålla mig till plankorna. Trampar man utanför så faller man rakt igneom taket och det var inget jag hade planerat. Jag blev fast där uppe ett tag då jag insåg hur långt ned stegen var. Jag trodde seriöst att jag skulle bli sittandes där tills någon annan kom hem igen - även om jag tvivlar på att mamman ens skulle hjälpa mig ned. Hur som helst så tog jag mod till mig och lyckades få ned båda mina väskor och mig själv. Jag överlevde och kunde nu börja packa.

Jag älskar att packa, jag stannade uppe halva natten för att packa. Det är så kul, åtminstone när man inte behöver oroa sig för om man har glömt något.

Bussen höll på att åka utan Steph och jag var för hungrig för att ens inse att jag hade tappat bort min vän. Hon gick och köpte mat i sista sekund och kom tydligen inte tillbaka. Hon hann dock med bussen och satt och tjatade hela resan; "jag kan inte förstå att du seriöst tänkte åka utan mig..". Med en närmare eftertanke var det ju ganska elakt av mig, men jag var hungrig och hade inte ögon för något annat än min macka.

Vi anlände mitt i smeten och var plötsligt omringade av de bästa butikerna. Det gick inte att motstå så vi började vår shoppingtur redan där, med all packning på släptåg. Därefter insåg vi att det var en bra bit att gå för att komma till vår sovplats. Det resulterade i att vi båda blev riktigt griniga då vi fick kämpa oss fram i värmen med packning samt allt vi shoppade. Vi gick därefter ut och åt middag, dyrt men gott!

Dag två spenderades på stranden, även om vi bestämde oss för att ta en lång sovmorgon. Eller okej, vi bestämde oss inte för det, vi vaknade bara inte av alarmet. Det var varmt och sandigt. Jag hatar sand. Den är överallt och sitter som klister på en. När folk dessutom ska köra rally-kaj när de går förbi så blir det ännu mer sand att handskas med. Vattnet var jättesalt och jag började självklart med att få det i ögonen. Jag var beredd på att börja gråta men bestämde mig för att låta bli då mina ögon redan var röda som det var. Vågorna var enorma och jag hade sjukt kul, även om det innebar en del uppoffringar från mina ögons sida. De körde sedan igång med någon air-show och jag trodde först att vi skulle bli dödade av terrorister. Det lät så mycket att jag bara ville gräva ned mig i sanden. Jag som blir rädd av ljudet som brödrosten utger när mackorna är klara tål inte riktigt denna volym. Kvällen bjöd på lite mer shopping. Jag virade en schal runt kroppen och begav mig till alla möjliga butiker. Träffade världens skönaste bög som tyckte jag skulle ge mig in i stylist-branchen. Han trodde jag jobbade med det redan och tänkte fråga om jag ville hjälpa honom med hans företag. Allt detta pga en schal, som virats lite slarvigt och därmed ett bälte för att hålla det på plats. Jag blev glad och han var helt fascinerad och dök upp ett antal gånger för att tala om hur amazed han var.

Dag tre lyckades vi komma iväg hyfsat tidigt så vi låg och stekte på stranden hela dagen. Steph köpte lite drinkar så även jag kunde njuta av semestern, trots den dumma 21-gränsen. Väl tillbaka i rummet fick vi oss ett gott skratt då Steph var röd som en kräfta. Endast i ansiktet, det stället man helst av allt inte vill bränna. Jag gick för en massage, rygg och fötter. Jag tror fortfarande att något inte står riktigt rätt till i min rygg, det gjorde lite väl ont den där massagen. Vi begav oss sedan till tivolit så jag kunde få åka min karusell. Därefter gick vi till ett stort gambling ställe men Steph förstod inte det roliga och satsade endast 5 dollar, tröck på lite knappar och drog mig sedan ut från stället då hon blev arg på maskinen som lurat henne på pengar. Därefter blev det en mysig middag på ett ställe som hade världens godaste mat.

På väg hem fick jag besked av min "perfekta familj" att de inte kunde anställa mig. Återigen dök den dumma åldersgränsen upp i bilden. Familjen skulle hyra en bil åt mig men jag måste vara 21 för att köra den. Dumma, dumma regel som förstör mitt liv här i USA. Jag blev lite deprimerad men samtidigt glad då jag började tänka på att jag faktiskt kommer att komma hem inom kort. Tankarna tog över och jag var plötsligt inte trött längre. Jag låg och tänkte på allt smått och gott hemma som man faktiskt saknar när man tänker efter. Typ vänner och sånt där oviktigt ni vet? höhö. OBOOOY, min egna säng och att bara kunna få känna den där riktiga hemma-känslan igen. Jag låg vaken, klockan blev 2, tankarna fortsatte och den blev 3. Jag läste, klockan blev 4. Jag började träna i Stephs rum och hon blev sådär lagom grinig. Jag fortsatte träna ändå och bestämde mig sedan för att ringa min mamma. Jag fick äran att sitta i ett rum med massa spindlar då resten av huset låg och sov, samtalet blev inte så långvarigt. Klockan blev 6 och jag tittade nu på TV istället, Steph mumlade något hotfullt som jag valde att ignorera. Klockan blev 7 och jag bestämde mig för att ändra alarmet från 8 till halv 8, då jag inte orkade vänta längre. Jag kunde inte somna och allt jag kunde tänka på var att få komma hem. Jag har ingen som helst hemlängtan, men när jag väl insåg att jag ska få komma hem så börjar man verkligen inse vad man inte har här borta. Jag somnade 5 minuter innan alarmet gick igång, tydligen klickade Steph bort det och vi vaknade runt 11 - vilket betydde att vi missat tåget. Det hela slutade med att vi latade oss hela dagen och åkte istället iväg på kvällen. Vi skulle till Michelle över helgen. Planerna var att vi skulle chilla galet på stranden men det blev shopping, lite alkohol och en jävla massa prat istället.

Semesterveckan slut och ingen ångest för att man måste jobba igen. Jag är ju fri, fri som en fågel och slipper dessa gnälliga ungar.